So long, big time.
Hur många dokumentärer eller bara små aktuellt-inslag som än sänds på TV, så hör man ändå direkt en märkbar skillnad när någon har dött. Det är liksom en lagom formell röst med lite allvarlig, nästan beklagande underton som berättar om någon persons liv. Så var det för några år sedan när t ex George Harrison och Astrid Lindgren lämnade in. Egentligen var det knappast ens särskilt oväntat, och det var ju helt klart mer sorgligt än tragiskt (om man jämför med t ex Anna Lindh) men ändå hade jag på något sätt intalat mig att de tillhörde kategorin folk som inte kommer dö, och blev därför milt chockad.
Idag zappar jag förbi SVT2 och hör direkt att det inte är en vanlig jazzdokumentär om Monica Zetterlund. Enligt Expressen, AB och Text-TV bekräftades det nu i eftermiddag att hon hittats död i lägenhetsbranden i Stockholm igår. Jag har hört att om man omkommer i brand, så dör man innan man brinner upp. Eller att man så gott som sover, av att inandas röken. Det värsta måste vara hur rädd man är när man larmar, och speciellt som i Monicas fall, att vara rullstolsbunden och inte kunna ta sig upp själv.
Monica Zetterlunds musik har visserligen inte revolutionerande förändrat mitt liv, men definitivt hjälpt mig många steg på vägen när jag började intressera mig för jazz. Otaliga gånger har det varit hennes inspelningar av jazzstandards som jag har lyssnat på för att lära mig. Och hur många gånger som helst har jag spelat låtar ur hennes repertoar. För den innefattar svenska visor, 60-talsschlager och swingjazz. Där finns något för varje bröllop, fest, musikafton osv. Och det går väl inte mer än en, max två veckor mellan att jag hänvisar till Monicas tolkningar när mina elever spelar "Jag vet en dejlig rosa" eller "Tillägnan".
Men låtarna kommer att bestå. Monica sjöng dem inte den sista tiden. Jag hade redan börjat minnas dem, så som jag kommer fortsätta minnas dem, lyssna på dem och spela dem. Oregelbundet, men inte särskilt sällan.
Och slutligen, ingen kan ha en komplett skivsamling utan "Waltz for Debby", den fantastiska skivan från 1964 med MZ och Bill Evans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar