sommarens soundtrack - så lär kommunismen

Kåldolmar & kalsipper har helt dominerat sommaren 2013. Bianca som är 6 år följde med mig till Parkteatern i Rålis och kunde sedan inte sluta vare sig sjunga eller prata om föreställningen, så vi gick dit en gång till hela familjen. Dessutom fick jag raskt införskaffa Nationalteaterns  originalinspelning, och den har gått varm i synnerhet i bilstereon under sommarens många långa bilresor till både Sälen och Malmö. Först lärde de sig låtarna och sedan replikerna.

Roligt att ha fångat Elton på film när han som tvååring hör musikalen som ska förändra hans liv (låt oss säga så här: numera kallas han Yll-ton) och hur han faktiskt diggar redan från första takterna...

Den andra dundersommarhiten här hemma är en skön kontrast till Kåldolmar & Kalsipper, nämligen Ooh la la med Britney Spears, från Smurfarna 2 (som vi inte sett. men tvivlar på att den avslutas med budskapet Älska! Dansa! Rösta!)

Isobel och Bianca tycker att Britneys söner är helt bedårande, men det tycker faktiskt inte jag. Jag förstår inte ens hur man lyckas se så frånvarande och oengagerade ut (som i sista refrängen.)

Avrundar med en skiva som jag inte lyssnat på men tycker mig minnas från nån dagmamma eller nåt i början av 1980-talet. Hur tyckte någon att det var en god idé att göra ett album med Banarne i Smurfland?

Den kommer jag inte presentera för mina barn. Som kronan på verket har ju Trazan & Banarne faktiskt gjort en egen inspelning (och en video) av Vi cyklar runt i världen (från just Kåldolmar & Kalsipper).

grädde som grädde

Det finns mycket att säga om Spotify:s rekommendations-funktion. Hur som helst är jag övertygad om att de (den? det?) menar väl. 

Men. Så tokigt det kan bli när ingen korr-läser. För nog är det Eric Claptons band Cream som Dylan-fansen brukar gilla?

det värsta årets bästa låtar

Den här melankoliskt klagande skotska poppärlan

Britney hade ett av sina starkaste år någonsin...

...även den här glada barnvänliga refrängen har jag spelat mycket (av egen vilja)

Sen var det uppseväckande att Beyonce släppte en typisk försommarhit mitt i mörka hösten.

Och det är inte ofta en schlager får vara med bland årets låtar. Men det här lättsamma gudsåkallandet gjorde våren lite trallvänligare, om än i korta stunder.


Men riktigt skönt är det att 2011 är slut nu, detta värsta året i mitt liv. Jag firade in tolvslaget i starka smärtor på akuten, men när man tror att det inte kan bli värre - så var det just det det blev.

men HUR var Britney den här gången?

För ett par veckor sedan var jag på min fjärde Britney-show. Att recensera hennes föreställningar har blivit ganska meningslöst, eftersom Britney råkar vara en artist som det år efter år ger billiga kreddpoäng att såga vid fotknölarna, så till den grad att det knapps skrivs om Sverigekonserterna i papperstidningarna dagen efter, man baserar hellre ett icke ännu framfört arbete på kvällen-innan (oftast Danmark.) Var det inte "en fet lat robot" den danska pressen kallade Britney?

Jag brukar försvara den höga andelen playback med att det knappast kan vara lätt att sjunga med hög kvalité samtidigt som man dansar sig igenom hela kvällen (Fast jag tror att Britney sjunger hela tiden. Bara det att hennes röst oftast även är förinspelad.) Konstigt nog var dansen mindre avancerad i år, inte ens särskilt varierande, mest bestämda steg med vickande höfter i diagonala mönster över scenen. Även alla de (16) projektanställda som enbart är Dansare.

Det var exakt elva år sedan jag såg Britney första gången, på Oops...I did it again-turnén, som alltså bara hade två album att hämta låtmaterial ifrån. Vid konserterna i Globen (2004 och senast bara för två år sedan) fanns det betydligt fler Britneylåtar att välja bland - och jag har vant mig vid att Britney och jag helt enkelt har väldigt skilda uppfattningar om vilka som är hennes bästa respektive sämsta låtar. Big Fat Bass (som är en av de värsta låtar jag hört inom alla kategorier) fick naturligtvis stort utrymme, och med det menar jag att Black Eyed Peas-killen sjöng på biodukar i bakgrunden, och barnprogramslåten How I roll behövde distrahera med en bil på scenen att åma sig runt.

Well, med låga förhoppningar är det rätt lätt att bli glatt överraskad. De tre första singlarna (heter det så fortfarande?) från Femme Fatale är ju starka kort allihop, framför allt Till the words end som var finalnumret och glada I-i-i wanna go-go-go. Senaste radiohitten Criminal framfördes däremot inte, jag skulle gissa på att den har fel tempo - inte tillräcklig dansrökare, men inte en ballad.
En del av de äldre låtarna hade jag aldrig hört live innan, som 3 eller Womanizer, jätteroligt. Och Boys blev ovanligt lyckad i en nerskalad version med en orientalisk melodislinga.

Kvällens ballad då. Tragiskt att skriva så, att det nu för tiden bara är en enda låt som är utan dans och andra visuella effekter, och därmed åtminstone äkta live-sång. Eftersom det var tredje gången nu jag ser Britney sitta högt upp i luften på en gunga antar jag att hon tycker att det är ett riktigt lyckat drag. Fast riktigt ifred fick hon inte sjunga ändå, någon slags akrobat (eller någon mångsidig dansare) gjorde förstås konster hängandes från gungan. Hon kunde hellre tagit en repris på Circus-turnéns gung-ballad Everytime, Don't let me be the last to know är inte lika...känslosam, även om jag tycker att Britney vet att använda sin röst i den. Eller ännu hellre som på 2004 års Onyx Hotel-show; då var gung-balladen Shadow MEN Everytime framfördes också - då spelade Britney själv på en flygel (även om en bakgrundsmusiker "tog över" pianospelet rätt fort.)

Jag, lillasyster & Britney

För även om jag sett Britney fyra gånger, så känns det som det jag allra mest önskar är en Britney-konsert. Inte ytterligare en show. Det är så sorgligt att Britney och/eller hennes turnéproducenter inte tycks lita på att vare sig sångrösten eller ens låtmaterialet är tillräckligt. Allt måste gömmas bland effekter, klädbyten, lapdances, videoföljetonger eller laserstrålar. Som jag mer än gärna sluppit.
Jag är övertygad om att vad som helst hade varit värt att lyssna på - Britney & symfoniorkester, Britney & en stråkkvartett, Britney & en jazztrio eller Britney Unplugged med några halvakustiska gitarrer och basar. Men då hade låtarna ändå behövts arrangeras om till något alldeles nytt, och det är inte riktigt meningen. Undantaget är om Britney I SMYG blivit riktigt jäkla bra på gitarr eller piano och spelade helt solo..!

Nej, det hade räckt med en konsert med ett normalstort band, på låt oss säga 5-6 musiker och kanske 2-3 körsångare. Om man nödvändigtvis vill ha visuella effekter ändå så kan det funka om det sker sparsamt och smakfullt, jag var på en utmärkt - äsch vilken underdrift, bedövande vacker! - Sade-konsert i samma Glob för några månader sedan, med snygga bildinstallationer i såväl bak- som förgrunden, utan att ge avkall på kvalitén i rösten och musiken. Hoppas att Britney får se den konserten. För hon kan SÅ mycket bättre med SÅ mycket mindre medel (en arbetsgivares dröm?).
Och nog är siffran två lite sorglig i sammanhanget:

It's all in the numbers. 
140 workers, 125 crew members, 
23 trucks, 14 tour buses, 
16 dancers, 2 band members and
1 artist to make the Femme Fatale show happen!

angie, you're beautiful, but ain't it time we said good-bye?

DN kan i dag avslöja att den amerikanska soulstjärnan Angie Stone är klar för Stockholms jazzfestival.

Okej, när spelade inte Angie Stone på Stockholms jazzfestival undrar jag då. Är inte hon jämt det kommersiella dragplåstret? En jazzfestival som ständigt är nära konkurs och nedläggning men räddar sig genom att smyga in soul och r'n'b borde kanske göra tvärtom - byta namn*) och säga sig arrangera en Stockholm Soulfestival och fuska in ett antal jazzakter, och förvåna publiken.

I artikeln säger 50-åriga Angie bland annat ”När jag ser mig själv i spegeln ser jag en ung, duktig och stolt artist som det går bra för." Med den inställningen borde Angie få vara på de där anskrämliga filmstjärnekorten på baksidan av mjölkpaketen. Fast hon är väldigt fräsch på sitt mug shot från förra veckans fortkörning, det medger jag!

*) Stockholms jazzfestival har redan bytt namn, till det vilda och galna Stockholm jazz fest. Just det.

att få kalla fötter inför giftermål

lanen är att jag ska gifta mig i år.
Jag vet varken var, när eller ens hur, men jag vet med vem, och det är det viktigaste. På något sätt tror jag att det ska lösa sig så enkelt som att jag en morgon vaknar och bara VILL ha det där vita drömbröllopet, att allt är utkristalliserat för mig, så som vissa brudar (och då menar jag brudar) haft klart för sig i halva sina liv.
Det enda jag funderat på genom åren är musiken - ingångsmarsch, kärlekssång under ceremonin*) brudvals samt vad det skulle kosta att boka Weeping Willows till festen (för inget annat coverband tolkar väl The Smiths med samma bravur?)

Jag blir knappast säkrare på min sak efter att ha läst dagens morgontidning. Först en helsidesannons för helgens stora Bröllopsmässa, som jag egentligen tycker verkar rätt ångestframkallande, men förmodligen borde besöka. Och så fjärde delen i SvD:s artikelserie om skilsmässor, samt en ovanligt bra kolumn om Eva Gabrielsson - a.k.a NOT mrs Stieg Larsson.

Skönt att hon inte hela tiden blir betraktad med den djupaste sympatin. Magnus Eriksson påpekar att det är Stiegs far & bror som har lagen på sin sida, och att man bör sluta demonisera dem. Men Eva satt häromveckan hos Skavlan och lät som en postpunkig tonåring när hon sa att 'man behöver inte alls följa lagen' (dvs de kunde visst gett bort alla rättigheter till Stiegs verk till henne i present!).  

Jag har irriterat mig på henne sedan hon inte tackade ja till de 20 miljoner kronor som Stiegs familj ville ge henne (och vem behöver mer pengar än så?). Nu sa hon att blablabla det handlar inte om pengar utan principen blablabla förvalta Stiegs verk, och det bästa av allt, att brodern och fadern borde göra något eget i stället för att profitera på Stieg.

Hallå Eva, du är själv jättekänd i hela Sverige enbart för att du är ogift!

*) Utan dina andetag var länge en potentiell låt till just detta tillfället, men ströks hastigt och sorgligt efter den överdrivna populariteten som naturligtvis nådde sin kulmen vid fjolårets prinsessbröllop.
Brudvalsen ska helst vara Shostakovichs Waltz 2 ur Jazz Suite. Och då gäller det att dansa riktigt snyggt.

låtinspelningar som inte BEHÖVS

Normalt funkar det ju så, att skivor (och annat betygsatt) blir mer lockande att provlyssna på om de får högt betyg, åtminstone om man är välbekant med recensentens sätt att tycka. Kristin Lundell på SvD har mitt fulla bedömningsförtroende, men samtidigt blir jag nästan sugen på att smyglyssna på dessa idolfinalisters album (det hade jag ju aldrig blivit om de fått en "svag trea" eller nåt.)

Båda skivorna finns faktiskt på Spotify, och nej, nu orkar jag förresten inte alls lyssna genom dem*) (så jag ska inte uttala mig!) men jag bedömer av titlarna att döma att detta är rena coverskivor. Det behöver inte alls vara fel att inte komponera sin egen musik - fram för allt var det inte det som de vann en musiktävling genom att göra! - men herregud varför tar man så otroligt säkra kort, alltid alltid? Det är felet med hela Idol - inte en låt sjungs som inte redan spelat in hundra miljoner dollar. Det verkar inte vara nån skillnad på att köpa ett renodlat Jay/Minnah-album eller bara Det bästa från Idol 2010. Same same.

*) Jo jag var tvungen att kolla om I want it that way på Jay Smiths album verkligen var Backstreet Boys-låten, skriven av bl.a. hemska jurymedlemmen Andreas Carlsson. Yes it is. Bra där Andreas, då drar du in lite mer pengar på den låten va?

Sen fick jag höra Wherever you will go av bara farten. Den låter precis som The Callings original.

världsexklusiva Robyn

Alltså så här: I Love Robyn. Precis som alla andra i Sverige (och resten av världen va?!) tycker jag att hon är cool och begåvad och modig och unik och allting. Men det är inte så att hon gjort en Axl Rose och gått under jorden för att jobba med sitt nya album i nio år. Då kanske det hade varit befogat med förstasides-rubriken Robyn gjorde världsexklusiv spelning. Men för att hon spelar låten ”Indestructible” live, för första gången i Sverige - det räcker faktiskt inte.
Robyn syns och hörs överallt de senaste åren (med all rätt, but still...) Man måste spara in lite på ord som världsexklusiv. Fast det var på det stora hela en ovanligt dålig text. Läsare har överseende med meningsuppbyggnadsfel osv - när det verkligen är snabba nyheter som måste publiceras nästan samma sekund som de händer. Inte en tv-gala. (Aftonbladet sponsrar väl Svenska Hjältar-galan?)

Konstigt att inget media tagit sig friheten i att spekulera i om Fenomenet Zlatan och Årets Svensk Robyn skulle kunna tänka sig att bli ett par! Fast de båda kanske är reserverade för de kvarvarande ogifta kungabarnen...

liam returns

När storebror äntligen lämnar Liam och hans kompisar ifred kan de leka Beatles i lugn och ro, med fräcka Rickenbackergitarrer och kostsamt naturtrogna Rubber Soul-skivomslag. Nej, jag har inte lyssnat på Beady Eye än, men suckar och konstaterar ännu en gång att Liam Gallagher kanske är världens snyggaste man. Med blå ögon, bred mun och mörkbrun platt lång lugg.

Men killen till höger då? Även han är engelsman, två år yngre än Liam Gallagher. Han släpper också en ny skiva i dagarna. Och det bästa sättet att sälja in den år 2010 är förstås att låta sig stylas som någon i, säg One Tree Hill eller rentav Dawson's Creek..? Hur tänkte ditt pr-crew nu, James Blunt?

artistkavalkad?

Imorgon kväll ska jag coacha/koordinera/presentera 46 små pianister på en konsert. Det blir, som alltid, minst dubbla uppsättningar av både Für Elise och My heart will go on. Men också Månskenssonaten och The Entertainer, och låtar av Green Day och ur Twilight-filmerna och "Can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars". Jag är en very eklektisk pianofröken.

Fast det är ändå allra flest låtar som enbart är hits för den lilla krets som spelar i samma (piano-)bok. Men vänta bara, om ett decennium kanske det sitter någon nybakad Idol-deltagare som nostalgiskt berättar om sin första konsert "Då var jag tio år och spelade Ananasarna".

jay of helsingborg

Vi hörde en kille i odefinierbar ålder göra en väldigt bra Nirvanalåt i fredagens Idol. Efter framträdandet skulle det eftersnackas (med Peter Jidhe.)
- Man hör ju inte vad han säger, fnyser min sambo (som alltså levt med en malmöit i sex år.)
Nej, för precis så där låter helsingborgare. In fact, den här Jay, som helt klart är begåvad, har goda chanser att bli för Hbg vad Håkan är för Göteborg, åtminstone om han håller sig kvar i tävlingen en månad till.

När jag var liten (läs 20) hade jag en pojkvän som var bördig från Helsingborg. Just han hade väl (ännu) inte anammat hela den här stilen, men väl hans kompisar och/eller bandkamrater.
Alla mumlade, alla hade luggtestar hängande ner i ögonen och den där goa luddiga stilen av tjocka tröjor, flanellskjortor och jackor i murriga färger. (Nej, grungen var inte inne fortfarande, men det var väldigt hett med altcountry i Skåne i slutet på nittiotalet.) De här killarna var visserligen äldre än mig men knappast mycket mer än 25. Ändå redan...gubbrocksgubbar. (Men jag menar inte det som negativt. Flera var väldigt duktiga på den musik de spelade, och det är väl inget fel med att anpassa sig till genren då.)

Undrar om Jay är kungen därhemma nu? Eller om han blir förlöjligad, och kallas kommersiell.

Och förresten, på tal om sångare från Helsingborg, så är det ju bra att det finns ett undantag som bekräftar regeln.

den efterlängtade uppföljaren..?

Nästa månad kommer (äntligen?) Duffys nya album. Jag funderar på om det går att vänta hur länge som helst med en uppföljare. Hinner det inte alltid komma nya intressantare saker, mellan artisters första och andra album?
(det är enbart efter debutskivan man kan släppa en uppföljare. Nuförtiden kallar alltid media allt annat för en comeback, även om artisten bara är 25 och  haft paus i max två år!)

Jag tyckte att Rockferry var ett bra album, sönderspelade Mercy var nästan den sämsta låten, konstigt nog. Men jag kan inte säga att jag längtar efter mer Duffy, varken av någon slags saknad eller att smakprovet Well, well, well ger mersmak.
 

Lily Allen klarade att göra en intressant uppföljare med massor av hits (som jag personligen verkligen längtat efter) men är det någon som ens kommer ihåg vem Adele är längre?
Jag tror också att Amy Winehouse väntar snäppet för länge med sina nya låtar, som sades skulle komma 2010, (hon har visserligen släppt två album redan, men det var ju Back to black som blev genombrottet), även om hon lyckas hålla sig aktuell genom andra bedrifter.

Det känns som att det är annan sång, annan musik som "gäller" nu. Lady Gaga*)-epoken tar aldrig slut - och visst känns den som mycket senare än Duffy-tiden, fastän såväl singlarna Mercy som Just Dance släpptes samma vår, 2008. Men vad vet jag, världen kanske kommer omfamna Duffy ännu en gång...

*) både Lady Gaga och Duffy har ju "fuskat" lite med nysläppen, genom att ge ut en utökad version av sitt debutalbum, jämför Rockferry Deluxe med The Fame Monster.

lyxproblem

Jag har några presentcheckar på ticnet, som jag har vunnit och fått i present. Nu närmar sig utgångsdatumet för en av checkarna. Inte för att jag inte har gått på konserter, utan för att jag alltid lyckas vara intresserad av såna evangemang som av nån anledning kräver direktbetalning via internet.

Så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska boka! Det enda som finns är i så fall Håkan Hellström på Hovet i november. Ja eller möjligen Jill Johnson men jag tyckte faktiskt att hon var lite dyr.
Popaganda är ju klockren i år, men naturligtvis använder de sig av ett annat biljettförsäljningssystem, liksom Debaserkonserterna. Suck.

den här stan gör mig galen ikväll

Det gör fysiskt ont att Kent spelar i Stockholm i kväll, dessutom närmare min lägenhet än någonsin (fast dock inte på öppna-fönstret-och-lyssna-avstånd).

För att plåga mig själv extra mycket har jag systematiskt kollat låtlistorna under denna sommarturné. Och inga kvällar kan väl bli bättre än en kväll som ramas in av Utan dina andetag och 747?

Lite hoppas jag nog att det var mycket mygg på Långholmen.

they say 2 wrongs don't make a right

och konstigt nog är det samma sak åt andra hållet. Oswald uppmärksammade idag att Martin Stenmarck gjort en cover på Keanes fina Everybody's Changing.

Martin Stenmarck har så många rätt. Han har en bra röst (betydligt bättre än Tom Chaplin som sjunger i Keane), och han är snygg. Inte minst är han riktigt snäll, han erbjöd mig hjälp med barnvagnen ner för den branta trappan vid Slussens t-bana på Götgatan. (Om han är stark vet jag dock inte, eftersom jag faktiskt inte skulle ner.)
Det som en till synes välkammad artist nästan alltid faller på är låtmaterialet, men det går ju inte att skylla på i detta fallet, eftersom Martin nu har den goda smaken att tolka en fantastisk låt, som hamnade högt på min personliga nollnolltalets bästa låtar-lista.

Ändå blir resultatet inte helt hundra. Visst, blir detta en liten radiohit som jag kan zappa fram på köksradion då och då är det ju bara trevligt. Men ändå. Det fanns så goda förutsättningar. Bra låt, bra röst. Men kanske inte fina råvaror automatiskt blir en god middag..?


Lyssna hellre på Lily Allens version av Everybody's Changing. Betydligt mer avskalad, men ändå intressantare.

kvinnliga ackord och manliga anslag

En av Så ska det låta-pianisterna gråter ut i pressen eftersom SVT funderar på att kvotera in kvinnliga pianister.
Jag har aldrig tyckt att det har funkat bra med inkvotering (inte i något sammanhang) när jag själv var betydligt mer aktiv i musikbranschen, så på den punkten håller jag med Putte, som ju säger Om jag blir sjuk och måste opereras vill jag ha den bästa läkaren. Sedan spelar det inte någon roll om det är en tjej eller kille.

Men han berättar också om när han själv fick ta över Robert Wells jobb: vi hade en audition för fem år sedan där de bästa valdes ut.
Ja men det var fem år sedan! Det har hänt massor sedan dess. Många nya pianister har blivit rasande bra - och många nya låtar har dykt upp, som kanske inte alla Gamla Bra Pianister kan.

SVT borde våga ha en öppen audition à la Idol, för nya pianister, och skita i att inkvotera. Just i underhållningsprogram som Så ska det låta väger nog "utstrålningen" in en hel del, för annars kunde de helt enkelt använda den gamla orkesterprovspelnings-varianten, där den sökande spelar upp anonymt bakom en skärm, vilket måste vara den mest demokratiska anställningsintervjun i världen.

Förresten har programmet gått tio säsonger för länge. Det vore roligare om pianisterna var de tävlande (och alltså var olika i varje avsnitt.)
Fast jag kan fatta att han Putte blir UPPRÖRD för det är nog ett roligt jobb (som ger bra PR och leder till många inbokade spelningar) och jag tror knappast att han måste jobba på SVT varje fredagskväll en hel termin. Det verkar mer relevant att de spelar in en hel säsong på dagtid under någon vecka i sträck.

utan dina andetag. och dina. och dina.

Jag såg spridda skurar av den välgjorda present-konserten från Konserthuset igår, som bland annat innehöll Lisa Nilssons tolkning av underbaraste kärlekslåten Utan dina andetag (yes Kent.) Lisa gjorde ett ypperligt framförande, och Joakim Milder ska också ha cred för sitt orkesterarrangemang, som verkligen tog tillvara alla fina beståndsdelar från originalet (t.ex. gitarrsolot, vars melodi han behöll men fördelade den på olika instrumentgrupper.)

Men egentligen, hur många gillar att höra sina favoritlåtar i mainstreamtv-program med en miljon tittare? Den låten betyder otroligt mycket för mig, inte bara för mig utan många andra, men dock inte hela svenska folket. Jag har såklart tänkt att den är en gjuten låt på mitt framtida bröllop (men eftersom just att planera musiken är det enda som känns roligt med ett bröllop så lär jag förbli ogift).
Inte visst jag dock att såå himla många andra haft just Utan dina andetag som sin låt på sin stora dag! När jag gjorde en snabb youtubesökning (efter Lisa Nilssons version) så kommer det upp otaliga videos med coverversioner framförda vid vigslar. Känns inte ett dugg speciellt längre, utan snart som Älska mig och Det vackraste (som jag själv har spelat på minst ett dussin bröllop.)

Festkonserten ligger i sin helhet på svtplay, och Utan dina andetag kommer efter 1 timme och 26 min. Det är lite småkul att se publikens reaktioner på låten - eller snarare icke-reaktioner. De verkar ju knappast ha drabbats av ett musikaliskt hallelujah moment, utan ser mest likgiltiga ut. Det kanske är lite synd om de utländska gästerna, de förstår ju faktiskt inte den fantastiska texten, om nu inte Lisas röst och den vackra melodin var tillräckligt breathtaking. Men även vår svenska kungafamilj, inklusive Madeleine, såg rentav uttråkade ut (inte Victoria dock. Men hon är nog bäst i landet på att se uppskattande och intresserad ut av allting.) I så fall är Fredrik & Filippa Reinfeldt känslosammare - de tittar på varandra med miner som tycks säga "åh, inte det bandet nu igen". Kanske deras barn spelar för mycket Kent hemma i Sagerska palatset?

ännu ingen eric eller bill

Trots min uttalade längtan har jag fortfarande inte sett nya True Blood-avsnittet. Jag tyckte jag var så klyftig som skrev in det i familjekalendern bland dagisutflykter, jobbkonserter, teaterrepetitioner och bvc-besök, då blir det nämligen bekräftat och oundvikligt. Men tydligen finns det ständigt någon fotbollsmatch eller Sopranosrepris (!) som är än mer lockande.

Klart att jag kan titta på egen hand, men nog är det lite kul när man faktiskt har någon gemensam aktivitet med sin sambo, som man ser fram emot (även om tv-tittande framstår som banalt jämfört med...golfspelande? segelflygning?) Nu får han sitta själv i tv-soffan med sin mobils hands-free i örat - och följa radions fotbollskommentatorer. Jag vägrar fotbollsljud i vardagsrummet, vägrar det här fruktansvärda instrumentet vuvuzela.

Under tiden kände jag för att lyssna på tjugo år gamla sommarhiten Still got the blues. Och gissa vem som också har spelat in den? Peter Gallagher! Namnet säger inte så mycket, men det är alltså O.C.-pappan Sandy, nu senast aktuell i tredje säsongen av Californication, som den rätt roliga karaktären Stacy. Peter Gallagher har alltså gjort en hel skiva!

Nu så. Nu blir det äntligen vampyrdejt.

hundratusen röster skriker efter något mer

Vilken dag! Nytt True Blood-avsnitt, mycket efterlängtat, och dessutom, men inte ett dugg efterlängtat...

...två nya Kentlåtar! Det hade jag ingen aning om (och det är just därför jag inte längtat, alltså.) Det verkade faktiskt inte någon ha, och det är kanske Kents nya metod - att skapa uppståndelse genom att inte skapa uppståndelse i förväg (för Töntarna visste man ju heller inte om.)

Även nyheten om att ett nytt Kent-album kommer om ett par veckor släpptes idag. En plats i solen kommer att ha ett ironiskt romantiskt, men ack så snyggt, omslag, och jag vacklar förstås om huruvida jag kommer att tveka i mitt konsumtionsbeslut. Kents förra cd Röd, är fortfarande den senaste fysiska cd:n jag köpte, och jag bestämde att det även fick bli den sista (fysiska) cd:n jag köper. För det är ju inte lönt. Lägger in låtarna i hushållets iPods och bläddrar förstrött i konvolutet. Det senaste året har jag inte ens hunnit lägga in nya skivor i mjuka plastfickor och ställa dem på rätt plats i dj-väskan, och då går det utför med skivsamlingen.

De nya låtarna då? Båda är helt okej men inte fantastiska. Skönt med upptempolåtar, som jag förmodar valts ut så att de ska funka med publikallsång på sommarens turné.  
Skisser för sommaren har lite av tempot som var ganska genomgående på Vapen & Ammunition. Positivt med jättesnyggt pukspel i slutet, annars kunde låten gärna slutat en minut tidigare. Några lalalalalaa är väl så cyniskt att det blir roligt i en Kentlåt, men så många som det blir nu är för jobbigt.
Gamla Ullevi har genom hela låten ett sånt där typiskt konstgjort fotbollstrummaskinbeat (nej det är inget ord och definitivt ingen vedertagen musikterm men den som hört låten förstår) och faktiskt riktigt snygga synthljud. Men naturligtvis är det nödvändigt att lägga in lite ångest-textrader, samt det där gnället som dominerat kenttexterna de senaste åren. Klockrent exempel: Jag behöver en ny medicin och ett nytt land.

På konserten i sommar lär jag tycka att det är kul när de här nya låtarna spelas, men samtidigt, om detta är det läckraste och mest representativa smakprovet för nya cd:n känns den inte direkt särskilt lovande.

Och att kalla detta dubbla låtsläppet för "en singel med dubbla a-sidor" är ju urtöntigt i denna digitala tidsålder!
Är det för att båda låtarna ska kunna hamna på Trackslistan och Svensktoppen? Eller innebär det bara, att eftersom båda spåren finns med på En plats i solen, att Kent slapp bjuda på nån bonuslåt till alla som först köper singeln, sedan albumet?

say no to love

Twee-bandet The Pains of Being Pure at Heart känns som ett band från skivbolaget Labrador (men det är de inte, de är från New York), lite mix av The Radio Dept.-sprak, nittiotalsindie-vibbar och sommarharmonier. Man kan undra om bandet faktiskt befann sig i Stockholm när de inspirerades till nya singeln Say no to love.

Det räcker ju uppenbarligen inte med prinsessbröllop, utan helst ska alla andra också gifta sig i år. Jag fattar faktiskt inte varför, eller vem som tjänar på det i längden (men jag förstår att det inte är Daniel & Victorias eget önskemål!)

Kanske delar la vie sportive mina åsikter i frågan, eftersom de skriver att det "vore fint om de kommande månaderna blev just The Summer Of Say No To Love?"

Ni som trots allt vi bli en betydelsefull del av LOVE Stockholm 2010, kan bege er till Slussens Lustgård (!) där det utlovas såväl olycklig kärlek som kärlekscoacher.