jay of helsingborg

Vi hörde en kille i odefinierbar ålder göra en väldigt bra Nirvanalåt i fredagens Idol. Efter framträdandet skulle det eftersnackas (med Peter Jidhe.)
- Man hör ju inte vad han säger, fnyser min sambo (som alltså levt med en malmöit i sex år.)
Nej, för precis så där låter helsingborgare. In fact, den här Jay, som helt klart är begåvad, har goda chanser att bli för Hbg vad Håkan är för Göteborg, åtminstone om han håller sig kvar i tävlingen en månad till.

När jag var liten (läs 20) hade jag en pojkvän som var bördig från Helsingborg. Just han hade väl (ännu) inte anammat hela den här stilen, men väl hans kompisar och/eller bandkamrater.
Alla mumlade, alla hade luggtestar hängande ner i ögonen och den där goa luddiga stilen av tjocka tröjor, flanellskjortor och jackor i murriga färger. (Nej, grungen var inte inne fortfarande, men det var väldigt hett med altcountry i Skåne i slutet på nittiotalet.) De här killarna var visserligen äldre än mig men knappast mycket mer än 25. Ändå redan...gubbrocksgubbar. (Men jag menar inte det som negativt. Flera var väldigt duktiga på den musik de spelade, och det är väl inget fel med att anpassa sig till genren då.)

Undrar om Jay är kungen därhemma nu? Eller om han blir förlöjligad, och kallas kommersiell.

Och förresten, på tal om sångare från Helsingborg, så är det ju bra att det finns ett undantag som bekräftar regeln.