Varför skriver man (i sin nättidning) att den erkända tidningen POP blir blogg utan att länka? Det borde vara förbjudet. Det är [om inte hela så en stor del med] poängen med att läsa tidningar på webben (och jag har dagens pappers-Expressen här hemma på köksbordet. Oöppnad.) Tycker dags/kvällspressen är snål med länkar. So what att bloggaren inte har rättigheterna (förklaringen att man kan se det som en kärleksförklaring tyckte jag var fin!), är en länk samma som att bli medbrottsling?
Ni vet när man inte kommer på rätt ord, och låter som en idiot? Skulle sms:a sambon och berätta att jag till slut blivit...besprutad. (Vilken tur att jag inte uppgav det som facebookstatus!)
Jag menade förstås att jag blivit vaccinerad. Och jag har inga problem med att vaccinet tagit slut här och var. Bara problem med att det går ut så olika uppgifter - även från en och samma vårdcentral - när man ringer. Ska även småbarn vaccineras numera, ska friska vuxna vaccineras eller går vi då förbi kön som Idol-juryn, och får treåringar bara sprutan på BVC?
Jag tyckte den här bilden var hilarious när jag såg den första gången. Nu när jag har googlat efter den (med sökorden "kanye patrick") så visar det sig att det finns en hel sajt med hemmagjorda Kanye will let you finish-bilder, imaletyoufinish.com (och som sig bör, en Facebookgrupp).
Det är såklart varierande humor-grad på bidragen, men några skratt får man sig. Den här gillar jag också:
Veckans icke-nyhet på nätet har varit att Katrin Zytomierskaär gravid. Man behövde inte ens läsa hennes blogg för att uppfatta att det här är tjejen som är totalt ointresserad av bebisar och hatar att bli fet. Jag blev hur som helst intresserad av hur hon redan i vecka 12vet att det är en babyflicka i magen, och klickade in på en intervju med sajten Gravidlooken.
Nej, det står inte hur hon vet, bara att de vet, så det kan vara en kvalificerad gissning.
Men nästa fråga handlar om namn. - Top tre för tillfället är Valentina, Savanna, Tosca.
Nej. Nejnejnej. Alltså, Katrins kille - tillika nya babyns far - har redan en dotter som heter Nova. Och nu kanske lillasyster kommer att heta Savanna. Jag hoppas fan att det blir en pojke. Min senaste bebis heter Savannah Nova. Isobel Savannah Nova visserligen. Men ändå.
Med anledningen av att Grannfejden (som vi ändå inte tittar på) visades på tv ikväll var jag tvungen att googla Robert Aschberg (för att kolla huruvida han har barn. Det står inte på Wikipedia.)
Nog har man sett Robert på tv sedan sent åttiotal, och nog har han sett ungefär likadan ut i över 20 år? Fylliga läppar och rakad skalle. Därför är den här meningen, om Roberts studier i USA synnerligen intressant: Orsaken till att han lämnade USA skall ha varit att han blivit avstängd från skolan då han vägrade klippa sig.
Yes, det är Agnetha, som jag brukar tycka är en av världens vackraste kvinnor, och som har inte en av utan definitivt världens bästa sångröst. Bilden måste vara långt före ABBA-epoken, när Agnetha var en redig folkparksartist som hade omväxlande bra och dåliga låtar (ofta med häpnadsväckande fula titlar. Vad sägs om Min farbror Jonathan, Snövit och de sju dvärgarna eller Fram för svenska sommaren?
Agnethas outfit skulle platsa i valfri modeblogg 2009, åtminstone tycker jag att det är jättefina kläder (minus gardinomfånget till halsband.) Fast det är något som gör att hon ser lite "styltig" ut, som att överkroppen photoshoppats till bak-o-fram-vänd, med tanke på armarnas/händernas position.
Anyway, bilden kom från inlägget Svartvitt på bloggen la vie sportive. Det var över en vecka sen men jag kan inte låta bli att gå tillbaka och kolla om igen. Älskar vackra sextiotalsfoton. Särskilt på franska kändisar.
En av melodifestivalens hundratals webbjokrar, som fortfarande är med i matchen, och som fortsätter att ligga på topp 20-listan varje dag är It's You. Jag ska inte uppmana till en bombardering av sms-röster på tävlingsbidraget 078. Nej, men ta dig tid att lyssna, en eller två gånger. Bry dig däremot inte så mycket om videon, det är mer som en parodi på en skärmsläckare.
Ett par lyssningar ja, det är det enda som krävs. Sedan kommer du förmodligen upptäcka att du är på ett bättre humör än bara tre minuter tidigare. Och inom kort kommer du att gnola på refrängen - först utan att minnas var du hörde den, var det en radioreklam, eller en tv-signatur, eller nåt med Brand New Heavies eller Agnes -nej vänta nu... Och nu kommer du på att det var en eventuell melodifestivallåt, och att du måste höra den igen. Och bestämmer dig för att skicka några sms med 078 till 72470, det kostar ju bara några kronor.
Nu är jag inte helt opartisk. Jag kände Jessica, artisten, för flera år sedan. Vi började samtidigt på Musikhögskolan, vi var 19 år, yngst i klassen och rätt kaxiga.
Förmodligen har Jessica klarat sig bra på sin musik på lokal nivå - hon bor kvar i Skåne - men det är lite förvånande att hon inte redan slagit genom big-time, bland (eller i stället för) alla Anna Ternheim, Laleh, September, eller Katy Perry och Leona Lewis. För hon är sjukt musikalisk, lika bra på piano och fiol som att sjunga, och uppfyller en hel del på popstar-checklistan. Som att sjunga i ett eurotechnoband på 90-talet, konvertera till buddhismen som tonåring, och att hoppa av Musikhögskolan för att göra lumpen...
PS. Jodå, jag har privata bilder, inte minst från när Jessica och jag var i Thailand 1997. Men vi väntar med dem tills efter hennes stora genombrott!
Förvarning: jag kommer att uppföra mig ganska barnsligt, på gränsen till osportsligt.
Jag har slutat att vänta på kent-samtalet. För vinnaren är utsedd. Det ironiska är vinnarens motivering: Jag såg Kent på Lollipop. 15 år senare är jag lärare och mina elever pratar inte om annat än Röd. Tänk om det var jag som fick åka till konserten. Jag skulle ju bli odödlig.
Damn att jag inte skrev att jag var på Lollipop 1995! Ja inte apropå ingenting, men en av frågorna handlade just om detta. Däremot skrev jag att jag är pianolärare och lär ut kentlåtar till nästa generation. Vad vinnaren undervisar i framgår inte. Kanske bild, eftersom eleverna pratar om Röd (haha)? Jaha, men jag tog Utan dina andetag till Drottningholms Slottskapell redan för 6-7 år sedan.
Om jag inte struntat i att nämna att jag var på Lollipop i Helsingborg (för det är sant alltså) så hade våra motiveringar varit likställda (även om jag fortfarande tycker att min kentbebis väger tyngre). Hade jag också vunnit då? Kan jag komma tvåa ändå, eller ska det vara nån helt annan motivering då, typ "jag är 18 och skriver ett specialarbete om Kent".
Varje gång jag loggar in på Facebook har allt fler av mina vänner anslutit till en grupp som heter Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack. Just nu har gruppen 118 000 medlemmar. Och det är väl bra på sitt sätt. Men inte är det så det går till när ett demokratiskt land avgör vilka som får - och därmed inte får - sitta i riksdagen. Och det vet förhoppningsvis alla vuxna.
Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen tror jag att det beror på två saker. Dels förstås om de faktiskt har mångas sympatier, vilket egentligen borde respekteras, för då är det något som är "fel" någonstans, i den svenska invandringspolitiken eller något annat.
Dels kan det bero på ren lättja. Det räcker inte att klicka i Join i en Facebook-grupp, och tycka att man har dragit sitt strå till stacken. Om alla dessa hundraartontusen gruppmedlemmar i stället bestämmer sig för att aktivera sig för något annat (mindre?) parti, så kommer det göra skillnad.
Det var inte så himla länge sedan som man inte pratade högt om vilket parti man röstade på. Det går fortfarande utmärkt att kalla sig liberal eller sosse - och kanske gå med i en facebookgrupp mor Sverigedemokrater - för att sedan ändå rösta på dem den där söndagen i september nästa år.
De här roastarna på Berns. Jag får inte riktigt ihop vilka jag har sett något av, eller vilka som man bara hört talas om som Cecilia Frode då. Vad är det alla klagade på med Cecilia Frode? Var hon för grov, eller för tråkig, eller skrattade hon helt enkelt inte?
Jag ser ingen större skillnad på panelen från gång till gång. Det är ungefär som i Parlamentet. Hur kul är det för paneldeltagarna att dessutom ämna ge varandra en verbal känga i varje program? Skriver Magnus Betnér en hel A4 med David Batra-skämt, som han sedan väljer lite random rader från varje gång?
Ändå riktigt vrider de sig av skratt, alla komikerna som sitter där på rad, när det är deras tur att få sig en liten släng av Talaren. Det är ju oftast inte kul. Kanske inte så man blir arg eller ledsen heller. Kanske lite ljummet kul. Men inte så att man haha-skrattar. Måste de det? Är de sura kärringar annars?
Jag skulle definitivt vara en sur kärring utan humor om jag satt där. Heder åt kvällens gäst, Sofia Wistam, som skrattade artigt. Nivån är så låg nu, så man drar inte ens öronen åt sig efter att Sofia anklagades för att 'haft sex mitt på Stureplan' (platsen/torget alltså, inte med krogklientelet). Och hjälp vilka trötta skämt om att hon varit ihop med Orup. Det är väl alls inget fel på Orup, han byter väl inte fru en gång om året, och han står inte för några svenska dödssynder, han är ju inte Helge Fossmo eller Christer Pettersson direkt. TUR för panelen när roast-offret dejtat andra kändisar, då får de några gratisskämt.
Såklart att det är enkelt att sitta här hemma och tycka att det inte är 'tillräckligt roligt för att vara ett humorprogram'. Men man tycker ju att om man är komiker for living borde man veta huruvida roast är ett svårt format. Och jag tror det skulle vara bättre med tätare mellan skämten. Prata fortare och snälla sluta att lämna pauser för (tillgjorda) skratt!
Har bara väntat hela dagen på att Kent, eller tja, någon representant, ska ringa för att berätta att jag har vunnit resan till releasefesten i New York.
Jag riktigt planerar och överlägger med mig själv. Kan sambon kanske missa en teaterföreställning? Bebisen kan ju knappast vara utan mig, men hon har inget pass!
Och blir det bara Bianca som inte får åka med, nej det går ju inte. Det är ju tack vare henne jag tänkte vinna. Ja, för jagtycker verkligen att det är en oslagbar motivering, att döpa sitt barn efter en kentlåt och en kentskiva (och kolla hennes tröja!)
Jag fattar inte varför de inte hör av sig. Vinnaren kontaktas den 26:e står det, men den tjugosjätte är slut om en timme. Och ingen har ringt, eller ens mailat min kentmail.
Nog har man hört talats om folk som trots goda intentioner blir närapå sönderstressade mitt under semestermånaden. För att det är så mycket man vill, och tycker att man borde hinna med. Men det är ändå "bara" fyra-fem veckor. Jag har en föräldraledighet i över nio månader - och är stressad ändå.
När jag fick mitt första barn för tre år sedan var den vanligaste uppmaningen från de som redan var föräldrar att Njuta och Ta vara på Tiden - den går så fooort! Jag är inte alls en sån person man kan säga sådant till. Jag blir bara uppjagad och inbillar mig att jag tar vara på tiden på fel sätt. Detta ledde till slut till att jag nästan helt har slutat att prata i telefon, och att jag aldrig mer lägger mig i långa varma avslappnande bad.
Nu är jag mammaledig med nästa lilla dotter, sedan ett halvår tillbaka. Frågan är var min och bebisens chill-tid tagit vägen? För det tar sin tid att helt enkelt ha en familj (föräldraledig är ett luddigt begrepp). Jag är tacksam över Stockholms stads generösa möjlighet att låta syskon fortsätta på sitt dagis 30 timmar i veckan. Men det ska hämtas och lämnas. Det ska kläs av och kläs på. Det ska handlas och lagas mat. Och det ska plockas undan.
Att ta långa, sunda promenader med barnvagn & iPod (för att tappa gamla gravidkilon) är waste of time. Inte har jag tid att bara gå omkring planlöst om bebisen sover. Det finns ständigt en diskmaskin att tömma eller fylla, jämt en tvättsäck att sortera.
Jag träffar sällan bekanta om veckodagarna, och den enda planerade egogrejen (att komma ikapp Gossip Girl) misslyckades. Så egentligen gör jag ingenting. Ändå känner jag att tiden rinner iväg, som vatten mellan mina fingrar, helt ogreppbart. Jag leker faktiskt mycket med Isobel, så mycket man kan med en sexmånaders, främst för att hon inte är så förtjust i att ligga själv på en filt.
Men ändå får jag enormt dåligt samvete när jag slösar upp vår kvalitetstid på något annat (som att äta lunch.) Det är snart slut, jag vet det. Jag kan liksom inte ta in, att det ända som händer efter min föräldraledighet är att resten av vårt liv tillsammans börjar, och att jag får se henne växa upp ändå.
Jag unnar mig inte att längta till något, trots att jag egentligen tror att människor mår bra av positiv förväntan. Jag tänker inte längta efter något så banalt som helgen, när hela familjen kan vara tillsammans (och min sambo kan byta några blöjor...)
Jag längtar inte längre efter världsliga, materiella händelser, som tidigare skulle betytt mycket för mig. Jaha, så Kents nya album kommer 6 november. Ska det bli kul? Nej, knappast - då är det ju bara 17 veckor kvar tills jag börjar jobba. Och en planerad längre resa i februari - i en gemensam föräldraledighet, pappans allra första veckor, mina allra sista - riskerar att helt förstöras av min stress, över att inte fånga varenda sekund av Isobels barndom.
Jag slösar så mycket tid på att stressa upp mig över att inte ha tagit vara på varenda viktig dyrbar sekund med min lilla unge. I stället för att njuta av vad jag har just nu, försöker jag bara dämpa besvikelsen över att det snart tar slut. Som om att faktumet att jag går tillbaka till jobbet innebär att hon hoppar ut på skolterassen och sjunger om studentens lyckliga dagar och flyttar hemifrån. Jag är verkligen sämst i världen på att fånga dagen. Jag vet inte vad som kan få mig att bli bättre - meditation? yoga? svart städhjälp?
Nej jag har inte sett 500 days of summer än. Jag går bara på bio en gång i halvåret och "slösade" upp höstens biobesök på Julie & Julia. Men Zooey Dechanel är en av de coolaste skådespelarna jag vet (så där så att jag inte vill att hon ska bli för stor och för mainstream, även om hon redan är mer Hollywood-komedi än indiefilm.) Och så har hon en duo tillsammans med M Ward.
Nu ser jag att hon gift sig med Ben Gibbard härom månaden. Ben som sjunger i Death Cab for Cutie förstås, och dessutom ännu bättre The Postal Service, sprakig och klen electro-indie.
Det är ju ett så perfekt par att det inte finns ord för det. Brad & Angelina är ointressanta. Ryan Adams och Beth Orton var i och för sig ett gulligt altcountry/indie-par men ärligt talat, ingen av dem är speciellt snygg. Ben är visserligen inte Liam Gallagher-sexig men han har pop-bena och Jake Gyllenhaal-läppar.
Air-skivan va. Jag gick tillbaka till Åhléns och stirrade mig blind på Nyheter alt. Toppliste-väggen. Och jag hatar verkligen att fråga i kassan för det brukar aldrig hjälpa (och det är ju inte så konstigt. Varför skulle en skiva som de har inte stå framme?) I högtalarna hördes några välbekanta toner. Som jag spelat massor av gånger. Det lät franskt. Det lät elektroniskt. Det lät skönt.
- Det är Sebastien Tellier, sa expediten. Han som var med i melodifestivalen. (perfekt beskrivning, really, som passar lika bra på Måns Zelmerlöw.) Och så började han knappa på datorn. - Air? Ear? Ärr? Stavas det som det låter? Nej, dom har jag aldrig hört om. Nej, vi har inte Air.
Air har gjort säkert 7-8 album, varav Moon Safari är en klassiker. Det är franskt, det är elektroniskt, det är skönt. Hur kan man gilla Sebastien Tellier och inte ens känna till Air? Det enda jag kan komma på är om man verkligen älskar allt som har med Eurovision Song Contest att göra (och ingenting annat!)
Grejen är att den bästa skivaffären på Kungsholmen är faktiskt Buylando. De är några tior billigare än t.ex Åhléns, har en imponerande välsorterad nyhets-avdelning, inte minst inom electronica eller indie, och dessutom ett konstant lager av klassiska rock- och soulalbum, oftast till nice price som 59 eller 99 kronor.
Nu tänkte jag att nu nån gång, nu är det väl dags för Airs nya skiva som skulle komma i oktober. Och så visar det sig att Love 2 visst är tillgänglig för alla (inte bara Premium-användare!) Konstigt att inte något Åhléns jag har besökt de senaste dagarna har skyltat med den här. Precis när det var läggdags. Nu måste jag lyssna lyssna. Älskar Air.
What's the point of having it all without the person you love undrar Alicia Keys i sin nya video. Jag skulle kunna fnysa att kärlek är överskattat åt den som hade en så fantastisk lägenhet som New York-våningen som Alicia befinner sig i, i Doesn't Mean anything.
En ganska bra låt, fast lite tråkig. Väldigt enkel, som i lättsjungen. Det kan ju vara bra på sitt sätt, men i No One, Alicias senaste riktigt stora hit, kom hennes röst till användning på ett helt annat sätt (och hon är ju ändå ingen Beyonce).
Doesn't mean anything har en refräng med lååånga toner (fritt baserat på Girl's just wanna have fun...) Kanske kan det bli en ny favorit för både Idol-finalister, på sång-auditions eller för yngre band som inte spelat så länge (á la Popkollo) - eller pianister som precis lär sig ackompanjera sång. För spontant tänker jag "lyckos mig om detta är en hit när min föräldraledighet är slut", men egentligen kvittar det, det är sällan som någon elev vill lära sig Alicia Keys låtar. Trots att hon faktiskt tagit pianoklinket (inte i negativ bemärkelse!) till nya höjder blev det aldrig så berömt som de två ackorden i Fallin'.
Så, nu har jag konstaterat att låten kommer göra sina veckor på Tracks och Digilistan.Det är nämligen Alicias nya utseende som fascinerar mig! Hur kan tjejen se yngre ut nu än någonsin, sedan genombrottet för åtta år sedan? Och varför blir hon mer och mer lik Avril Lavigne? Detta syns inte på bilden ovan, den klistrade jag in bara för att den var snygg, men kolla videon, för en Alicia som lätt skulle kunna bli homecoming queen.
Från att mystiskt stänga av sig själv när vi vände ryggen till och lämnat den ensam i några minuter, gick vår stationära dator vidare här i livet, till att bryskt och hastigt stänga av sig även vid vår fulla uppmärksamhet.
Som alltid vid omformateringar förlorar jag något. Tur att jag kan min egen bloggadress (och att jag åtminstone har alla bloggar jag läser i Google Reader) för de sparade Favoriterna finns numera bara i Internet Explorer (trots att vi aldrig använder det.) Hur importerar man Favoriter till Firefox (som ju kallar dessa för Bokmärken)?
Och det är ett väldigt märkligt typsnitt som alla webbsidor visas med. Inte fult, inte otydligt. Men ovant.
En bildbyrå har en blogspot-blogg med kronprinsessans väg fram till bröllopet. En väg som tydligen går från Liljevalchs konsthall via Hjärnans dag till Världsnaturfonden. Detta borde gjorts för länge sedan, fast hovet borde skött detta själv, via sin hemsida. Alla som betalar skatt i Sverige ska ha rätt att följa varenda steg kungafamiljen gör (oavsett om det leder till ett bröllop!). Om det nu vore oacceptabelt med 24-7 - det finns alltid några kungafamiljskramare där ute som gapar om integritet och bla bla bla - så åtminstone på (deras) arbetstid.
Och förresten. Vi borde få kunna veta exakt vad som finns i prinsessan Madeleines shoppingkassar (som hon inte bär hem själv, utan som hovpersonalen kommer och hämtar) också.
Hur som helst. Victoria är skitsnygg på vissa bilder! Eftersom en bildbyrå, som alltså säljer bilderna, är avsändaren, så går det inte att kopiera eller länka något foto.
...är en ganska passionerad bloggare, hemlig låtskrivare, sällsynt DJ, lyckad pianolärare och uppdrags-sökande journalist som bor på Kungsholmen med en baby, en treåring och en pojkvän.
Varför skriver man (i sin nättidning) att den erkända tidningen POP blir blogg utan att länka? Det borde vara förbjudet. Det är [om inte hela så en stor del med] poängen med att läsa tidningar på webben (och jag har dagens pappers-Expressen här hemma på köksbordet. Oöppnad.) Tycker dags/kvällspressen är snål med länkar. So what att bloggaren inte har rättigheterna (förklaringen att man kan se det som en kärleksförklaring tyckte jag var fin!), är en länk samma som att bli medbrottsling?
