it's the little things that mean so much

I det förra inlägget verkade det kanske som att jag inte fått sagt de stora sakerna, de viktiga sakerna om älska och lycka och trygg barndom. Men det har jag sagt, flera gånger genom åren (och nej, det känns inte märkbart bättre för det.)
Det är de små sakerna som gör skillnad. De där vardagliga sakerna, som pappa tyckte var roliga att höra. Cyniska, småsinta människor kanske skulle tycka att det bara är folk som inte har nåt viktigare att bry sig om som skulle tycka att det är intressant. Men jag tror att pappa brydde sig om våra vardagsbestyr för att bygga en detaljrik bild av sina barnbarns (och sitt barns) liv, 60 mil ifrån Malmö.

Så pappa, den veckan du bara gick och dog från mig skulle jag berätta att Isobel börjat gå på pottan, inte varje gång, men varje dag.
Elton har upptäckt sina händer, och tycks lika förvånad varje gång han ser sina egna små knytnävar.
Bianca köpte en Tingeling-klänning för julklappspengarna hon fick av dig, som hon är urstolt över.
Och Anders har fått en roll i filmatiseringen av Arne Dahl-deckarna som du brukar läsa.

Alla såna här oviktiga, men totalt oumbärliga upplysningar, som jag aldrig mer kommer berätta under våra telefonsamtal, när du sitter i lugn och ro vid ditt köksbord, och jag klämmer fast luren mot axeln samtidigt som jag byter blöja eller lagar middag. Din vardag och min vardag.

Fast jag lät medvetet bli att berätta att jag skulle magnetröntga mitt huvud den där fredagen. Jag brukar resonera som så, att det finns ingen anledning att oroa någon i onödan. Och det är jag glad för nu, eftersom du inte fanns kvar när jag fick resultatet.