duffy

Ofta är förstasingeln från att album inte särskilt representativ för resten av låtarna. För det mesta är det för att det bara finns en enda hitlåt, och den släpptes förstås först, men ibland kan det vara tvärtom. Det enda exemplet jag kommer på spontant är Daniel Lemmas debutskiva, jag gnisslar inombords när jag då och då hör urtråkiga If I used to love you på någon lycklig favorit-radiokanal, eftersom den var den sämsta låten på hela cd:n, men den enda som omvärlden minns.

Inte riktigt så illa är det för Duffy. Hennes förstasingel Mercy, som spelats flitigt åtminstone på ZTV och MTV har visserligen samma sound som resten av skivan, men är inte ens en av de bästa 6 låtarna.

Duffy är ytterligare en "new Amy", precis som Adele som jag bloggat om förut. (Alltså, har Amy Winehouse gjort så himla mycket för brittisk musik?)

Det otroligt 'fåniga artistnamnet' visade sig vara ett efternamn, hon heter alltså Aimee Duffy, är 24 år gammal och kommer från Wales.

Rockferry är en helt underbar skiva.

Möjligen är tempot genomgående lite väl långsamt för min smak (ja just det, Mercy är typ den dansvänligaste låten av alla.) Syrup & Honey orkar jag knappt lyssna på, den är för slö.

Men annars är det ett behagligt sextiotalsgung på skivan. Låtarna skulle kunna vara med på såväl Dirty Dancing-soundtracket som Solomon Burkes fenomenala Don't give up on me.

Sista låten, Distant Dreamer är nog snyggast av alla, men även Hanging on too long och Rockferry är klara favoriter.

Tydligen har Bernard Butler från Suede ett finger med i både låtskrivandet och bandet. Kul att han hade såna referenser. Det är klart att jag bryr mig allra mest om att låtarna är bra, men Duffy själv ska ha stor cred för sin fantastiska röst.

Rockferry passar lika bra i iPodlurarna på bussen som på låg volym i stereon på parmiddagen, eller riktigt högt när man städar...

Än så länge verkar det som att den enda chansen att få se Duffy live i Sverige blir på Acceleratorfestivalen 25 juni.