Antikfreaket och jag

Idag har jag och min kompis Linda strövar runt i turisternas paradis - Gamla Stan. Det är inte ofta jag befinner mig där, men jag förstår att det är paradiset för henne. Nej, hon är inte ficktjuv, men hon älskar antikaffärer! Jag är uppriktigt imponerad av både intresset och kunskapen. Att diskutera jugend-lampor och Gustavsberg-vaser med små antikhandlargubbar, att köpa ett antikt bord som man ser i fönstret kl 3 på natten, och att tjata sönder en butiksägare om att få köpa loss delar av inredningen (små venus-statyetter!) Jag vill också vara så bra på något att jag målmedvetet går in för att skaffa precis vad jag alltid drömt om! Men det finns nästan inget sådant! Inte ens skivor är jag en riktig samlare av, jag bryr mig bara om att inneha exakt vilka versioner av låtar som jag är ute efter, normalt bryr jag mig inte om originalpressning och limited editions och sånt. Jag kan bara komma på två saker:
ett Fender Rhodes-piano (original från 1971, Mark I-modellen och i väldigt fint skick), som jag köpte 1998, och då hade jag letat tämligen aktivt efter just ett sånt i flera år.
Det andra är en originalvinyl av en Beatles-singel, We can work it out / Daytripper. Den bytte jag till mig från en busschaufför i Malmö, när jag var typ 16 år. Jag lämnade en Rolling Stones-singel som utbyte, Time is on my side. Bra byte som vi båda tjänade på, åtminstone emotionellt. Fast en julafton några år senare, började min morbror spekulera i var hans gamla Stones-skivor blivit av... Jag och mamma utbytte hyssjande blickar. Hur skulle jag veta att det inte var hennes skiva, när den låg i hennes skivsamling 30 år senare!?!

Igår var det Klubb Patsy på Trädgården. Jag har skrivit om det lilla fina skivbolaget labrador förut, och igår stod ytterligare en av deras akter på scen, Sambassadeur. Göteborgspoppare som spelar gitarr och bas till inspelat trumkomp. Omväxlande kill- och tjejsång. Helt okej, fast inte så att man måste stå framme vid scenen och digga. Känns som det rätt ofta är så, jag gillar verkligen att köpa EP:s av små svenska up-&-coming-band, men det är ofta skönare att lyssna på dem i iPoden än vad det är att se dem uppträda live, vilket jag ständigt blir förvånad över, eftersom jag alltid blir så glad och förväntansfull inför såna här mindre konserter. Sambassadeur har i alla fall lagt ut ett par mp3:or på sin hemsida, ladda ner dem här, ytterligare några finns på labradors hemsida.

Har konsekvent försökt undvika rapporter om hur fucking jäkla magiskt U2 var igår. Storsint nog ska jag bjuda på ett litet tips för den som inte har fått nog: Night & Day, som är en gammal jazzstandard, komponerad av Cole Porter, inspelad av tusen olika, alla från Frank Sinatra till Oscar Peterson. Finns på samlingsskivan Red, Hot & Blue från 1990, där bl a Tom Waits, Erasure, The Pogues och Neneh Cherry (!) sjunger Cole Porter-låtar, till förmån för AIDS-forskning. Är förmodligen sjukt slutpressad och bortglömd, men amazon verkar ha den kvar. Även Night & Day ensam är värd priset, kan jag ju säga.
Förresten har inte alla alltid gillat U2. 1984 sa Ian McCullough (Echo & the Bunnymen) så här:
Who buys U2 records anyway? It's just music for plumbers and bricklayers. Bono, worra slob. Yer'd think with all that climbin' about he does he'd look real fit an'that. But he's real fat, yer know. Reminds me of a soddin' mountain goat.