edith del II

En halv vecka efter att Edith Söderström spelat på SelfSigned var jag tvungen att köpa hennes album, Timmar på taket. Det är visst en fin skiva, särskilt de snabbare spåren, och alldeles i synnerhet det jag antar är hiten, Allt du vill ha (eftersom just den finns för lyssning på hemsidan.) Men det tog bara en halvtimme för mig att inse att det är jag som äntligen mognat, jag har till slut kunnat återvända till mina roots utan att må dåligt av det (ett litet steg, men ändå!) För Edith låter precis som sånt jag hörde i Malmö i mitten på nittiotalet, på gymnasiet, när jag var en storfikande estetare med höga ambitioner. Hon påminner om ett lokalt fiolpunkband, Anastasia (inte Anastacia!), lite Björn Afzelius, lite Lisa Ekdahls debut, fast mycket vackrare och betydligt mindre proggig än alla dem. Edith låter Malmöfestivalens mindre scener, låter som Folkfesten. Som min gymnasietid. Och jag klarar av att lyssna! Jag tycker tillochmed om det!