norah jones - not too late

Så var det dags för den tredje Norah Jones-skivan. Förra skivan Feels Like home var ju den svåra uppföljaren till succédebuten, så därför borde detta albumet vara lite mer avslappnat. Och visst, Norah är självsäker nu, hon har varit med och skrivit alla låtarna.

Synd, tycker jag faktiskt. Norah har en underbart vacker mjuk röst, men det är inte kompositionerna jag är intresserad av - snarare hennes val av covers (inte nödvändigtvis inspelade, likaväl framförda live!) Hennes version av Help me make it through the night är supervacker, och det känns kul när hon väljer Nick Drake- och Roxy Musiclåtar.

Not too late innehåller 13 oändligt långsamma låtar, så förstasingeln Thinkin about you är en bra representant för hela albumet. Vissa spår är riktigt långtråkiga - Not my friend låter som något en normalt musikalisk 12åring skulle sätta ihop. Och det är alldeles för många akustisk-gitarr-låtar, Norah är väl en lycklig pianist, inte nån dekadent singer/songwriter?

Det bästa är den jazz-stompiga Sinking Soon, som låter lite sjömansvisa, men varför slutar man inte när det är som bäst, den är alldeles för lång! My Country är en hyllning till USA, men låter så himla mycket svensk folkmusik att jag får lyssna på texten en extra gång, men när jag hör raden I love the things that you've given me and most of all that I am free to have a song that I can sing on Election day, är det förstås ingen tvekan.

Fast. Not too late kommer säkert sälja minst 6 mille, och förmodligen guld i Sverige. Folk tycks älska sånt här på parmiddagar... Lyssna hellre på när Norah sjunger med Peter Malick Group, eller trip-hop-projektet Wax Poetics. Och försök ladda ner några livespelningar från tex House of Blues.

OBS! Bilden ovan föreställer de luxe-utgåvan. Men jag tyckte det var en finare bild än den ordinarie!