placebo - covers

Idag lyssnar jag på Placebos nya coveralbum, som kort och gott heter Covers. Nya covers kan ju diskuteras i sig, Placebo har väl spelat dessa live och säkert släppt dem som bonus lite var för sig, och hela denna CD:n gick att få som bonus till Sleeping with Ghosts. Men nu har alltså iTunes släppt den igen, exklusivt!

Det går inte att överraska genom att släppa en skiva med andras låtar längre, men låtlistan gjorde ändå mig intresserad. Och inledningslåten, Kate Bush's fantastiska Running up that hill hade jag redan hört i en stark scen i The O.C. (Känns som om det är tack vare den låtens ökade popularitet som hela albumet släpps!) Det är många som spelat in den, men jag har inte någon särskild kärlek till varken Kate själv eller någon annan av de tolkande artisterna, så jag tycker att Placebos version är en utmärkt rocklåt...som ger lite kalla kårar.

Sen kommer Pixies Where is my mind. Det är ju också en bra låt i sig själv. Fast här låter det mer som att det är en cover på något Coldplay kunde ha gjort. Hmm. (Iallafall bättre än James Blunts version!)

När artister gör covers på The Smiths så tycker jag oftast att låtvalet är intressantare än hur tolkningen verkligen blir (det är bara t.A.T.u som lyckats helt!). Placebo valde Bigmouth strikes again. Och det är inte helt fel, faktiskt. Lite elakt mot Moz nu, men nu hör man iallafall texten lite bättre...

Marc Bolan & T-Rex 20th Century Boy upptäckte jag genom Brad Pitts Levis-reklam. Den hör inte riktigt hemma på den här skivan, för det är absolut inget eget med den, den är precis lika glamrockig som originalet och man skulle tycka att det var kul om ett after-ski-band spelade så här, men på skiva kan man lika bra lyssna på Marc Bolan själv.

Hade jag hört I feel you så här utan nån aning hade jag kanske spekulerat i om det var Oasis som lekte Depeche. Mer gitarrdist och Liamsläpig sång. Då ärBoney M's Daddy Cool ett betydligt mer oväntat inslag. Hur ofta hör man äkta 70talsdisco i britpopformat? Och det passar riktigt bra med alla synthbasslingor spelade av gitarrer.

Johnny & Mary är nån hemsk Status Quo-gubbrockig hit som inte ska följa med in i min iPod. Holocaust har jag aldrig hört förr, inte heller The Ballad of Melody Nelson (men vilken vacker titel!).

Plattan avslutas med Jackie, och eftersom jag har för mig att det är en svensk med i Placebo hoppades jag innerligt att det skulle vara Ratatas låt, det hade varit coolt! Fast tyvärr var det inte så. Jag vet inte vem som gjort denna Jackie från början, men det är samma som Sinead O'Connor sjunger på The Lion and the Cobra.