sally shapiro - disco romance

You were so sad, you were so blue

No need to tell, 'cause I know all of the story

Baby, my love is all so true

The morning comes, there is no need to worry

Så rart, så fint. Så…simpelt. Fast i den positiva bemärkelsen. Kan man annat än att älska låtar som inte får såna här texter att verka banala?
Jag köpte Sally Shapiro’s CD Disco Romance häromveckan. Av flera anledningar:

• jag gillade omslagets utformning (låter ytligt, i know, MEN det råkar faktiskt inte ens vara snyggt)
• jag blev envist intresserad av Sally just för att jag inte alls fattar vem hon är, trots att jag läst om henne i Ondskan.
• en av låtarna fanns även i en Norwegian electrojazz mix, hur oemotståndligt är inte det?
• Men framförallt väckte genre-benämningen italo-disko ett underligt nyfiket ha-begär, jag menar, vad är italo-disko, kan det vara lika bra som fransk lounge, eller lika hemskt som latinopop?

Eftersom sångerskan förmodligen inte ens heter Sally, kunde man likabra säga att Sally Shapiro är ett band, för det finns en ”medlem” till som heter Johan Agebjörn, som har skrivit, spelat in och producerat så gott som allting på skivan.

Det låter verkligen som mellanperioden av Saint Etienne (om man räknar att deras karriär skulle vara slut nu då…!), och kanske lite franskt ändå, typ Mylène Farmer (Désenchantée alltså), och lite Look Sharpiga-Roxettemelodier här och var.

Sen kan man ju undra om han Johan Agebjörn känner/känner till/rentav är Johan Angergård, från banden Club 8 och Acid House Kings. De delar ju absolut samma kärlek för att låta ganska svaga - men tilltalande! - tjejröster sjunga in små nätta spröda popmelodier, dock till helt olika beat.

Jag tycker jättemycket om båda delarna iallfall. Önskar att jag kunde avsluta med ”snart på en scen nära dig”, men det verkar som att Sally är för skygg för det. Så spring ut och köp skivan!