dinosaur jr - beyond

Idag har Dinosaur Jr’s nya CD Beyond hyllats i DN, SvD och Metro. Läste jag meningen ”en helt nödvändig skiva” eller inbillar jag mig?
Det verkar som att alla recensenterna verkligen gillar att det låter precis som förr (läs Freak Scene!) – vilket jag kan förstå, jag har personligen inget krav på ständig utveckling från mina favoritband. Men vad jag isåfall inte fattar är hur Dinosaur Jr kan vara så… saknade. Den här typ av skramlig rock är väl inte världen svältfödd på? Det låter som lite tunnare grunge.

Jag tycker nog mest om I Got Lost, men det är för att jag gillar lugna låtar med puk-komp (det kompenserar för den inte helt rena falsettsången). Sämst är nog We’re not alone, inte för att den är dålig utanför den fruktansvärda stämning den för med sig, sån där somrig americana-gitarrlåt, som man ibland hör i TV-serier när det surfas eller grillas på stranden. Som Counting Crows. Euw.

Nu har jag bara lyssnat på alla låtar en gång, bandet har vänligt nog lagt ut samtliga låtar för lyssning på sin myspace-sida. Och kanske är skivan värd lite mer tid.

Förmodligen blir det kul för publiken i Emmaboda, kan tänka mig att det gör sig en ljummen mörk kväll i den småländska skogen… Fast vad jag inte är säker på är om Dinosaur Jr ”gör en Guns N Roses”; är det någon originalmedlem kvar mer än J Mascis?