a hard day's night

Jag har precis spelat finalkonserten efter en hel vecka med två dagliga föreställningar för årskurs två. Alla åttaåringarna ska dessutom stanna kvar och provblåsa trumpeter och gnissla lite på fiolerna. Det blir mycket....ljud hela dagarna, kan man säga.
Ikväll var det alltså den spännande upplösningen, eftersom vi slutade alla dag-föreställningar med en cliffhanger.

I år var temat "Under vattenytan". Det är bara temat som förutbestäms gemensamt. Sen försöker man hitta låtar vars text på något sätt anknyter till temat, och sist skrivs det ett manus. (Jag hade föredragit att få en pjäs att sätta soundtrack till.) Nu blir det ibland ganska fåniga anknytningar. Naturligtvis är finns en sjöman som råkar heta Kalle Teodor. Och naturligtvis måste ubåtsbesättningen flera gånger uttrycka sin sorg över att inte ubåten är gul, även om det är helt ovidkommande för historien.

Fast det är kreativa benämningar på oss i orkestern. Alla som spelar stråkinstrument var svärdfiskar, brass-sektionen var förstås blåsfiskar. Jag var guldfisk, vilket i och för sig var glammigt, men jag har spelat elbas på sju av konserterna, så jag borde varit en rocka.

Men när jag kom hem och slog på tv:n tyckte jag plötsligt jättesynd om vår trummis, krabban. Resten av hans band var i Göteborg och hämtade ut ett P3-Guldpris ikväll. Hoppas att han inte missar det bara för att spela Havet är djupt med oss en sjuttionde gång!