friday night and the lights are low

Förhoppningsvis pågår min jobb-fest som allra bäst just nu (annars är det lite sorgligt), men jag är ju inte där. Man ska faktiskt åtminstone ha inställningen att man är glad och ska ha kul när man går på avtackningsfest, och det kände inte jag redan på sista anmälningsdagen, så därför blev det fest i min frånvaro.
Jag vet att after-work är ett både trevligt och vedertaget påfund, men jag känner mig inte så pigg och sparkling efter sju lektioner.

Men jag visste att jag och A. var bjudna på en annan fest ikväll, en kombinerad födelsedags/inflyttningsfest, och då skulle jag ändå hinna hem och byta kläder och få lite gosiga bebispussar där emellan.

Fast det visade sig ha blivit felbokning med barnvakten. Det är som att boka biljetter, bokningen gäller bara några dagar, sen måste man betala (i detta fallet bekräfta) annars imploderar beställningen.

Sådär för blev det en stillsam hemmakväll för mig ändå. Jag får väl akta mig för att referera till kvällens avsnitt av Så ska det låta i personalrummet nästa vecka.

Fast alltså...åhhhh...jag blir hela tiden påmind om varför jag inte pallar titta på det programmet.
Hur många gånger har Sofia Källgren varit med? Nitton, sa ni? Hur gör hon den där darrningen på hakan när hon ska sjunga med vibrato?
Och vad är det för hemsk koregraf som har lärt Amy Diamond att hon ska sträcka ut armen eller handen i en pose efter bara en och en halv menings sång?
Vad är Fredrik Swahn känd för, förutom sin tidiga nittiotalslook?
Och varför varför måste alla upp på golvet när de ska sjunga? De överdimensionerade pianopallarna ser jättesköna ut. Varsågod och sitt!