yard sale, närapå

Ett amerikanskt fenomen som saknas i Sverige är såna där privata yard sales, där en familj ställer upp bord och klädställningar på sin garageuppfart för att rensa ut.

Loppis och Blocket i all ära, men det är inte riktigt samma sak.

Det satt lappar i min gata om en tjej i grannkvarteret som pga utlandsflytt skulle sälja av en massa kläder, böcker, solglasögon osv. Det är verkligen lönt att kolla in, tänkte jag, särskilt som hon rabblade upp en rad av mina mest använda klädmärken. Fast jag förberedde mig mentalt på att det skulle vara en liten späd säljare som bara hade kollektioner i storlek 34. Men jag hade tur, hon var som jag.

Mitt riktiga fynd var en Smirk-klänning för en hundring, den kommer att bli jättefin till sommaren. Dessutom köpte jag en svart Filippa K-kofta, ett par Replay-jeans och en Odd Molly-topp.

Åh, jag behövde uppdatera min garderob, tänkte jag, och var glad,

och därhemma klädde jag på mig alla tre plaggen,

tittade mig i spegeln

- och såg ut precis som vanligt.

Sådär gör jag jämt. Köper bara såna kläder som jag redan har. Det är därför jag ser så himla neutral ut jämt (läs tråkig. eller åtminstone enahanda.) Svart är definitivt inte alltid synonymt med rock.

Jag blev lite sugen på att köpa ett välfyllt CaseLogic-fodral (största modellen), med både original-cd och hembrända. Men jag hade inte mer kontanter, och dessutom verkade det mest vara typ yogamusik. Fast tänk om världens bästa skiva fanns där..?

Och så försökte jag lägga ett bud på den tjusiga köksmixern. Men den var inte till salu.