...att nåt så nära kan va så långt ifrån

I lördags var jag alltså på Fryshuset för att lyssna på och kolla in Håkan.
Det var värsta VIP-arrangemanget, som jag och min kille verkligen halkade in på via ett bananskal. Det ena leder verkligen till det andra nuförtiden.
På Duffy-spelningen tidigare i veckan visade det sig att Telia hade biljetter till den utsålda konserten. Jag blev lyrisk.

Inte nog med att vi fick biljetterna. vi fick också följa med på en Håkan-träff, tillsammans med ca tio uppspelta tonårsflickor från hela Sverige, som vunnit träffen via t.ex MSN eller Veckorevyn.
Jag och A. presenterades som "från Telia".
Håkan Hellström kommer i resten av sitt liv tro att vi verkligen jobbar på Telia. (Jag funderar iallafall på att åtminstone börja ringa med Telia!)

Fast det var lite bra att vi var där, för att representera den andelen (kanske 20%) av Håkans fans, som inte är vare sig tonåringar eller olyckligt kära.

Egentligen tycker jag det är mycket roligare att låta min lilla unge fotas med kändisar, men nu var hon faktiskt inte med. Och jag har inte poserat bredvid en celebrity sedan i åttan, när jag var kär i en hockeyspelare i MIF.

Jag hade ingen hälsning att framföra från "hela min klass", eller någon kommentar om förra helgens konsert i Scandinavium. Det enda jag någonsin är intresserad av när jag träffar nya människor, är vad de gillar för musik. Så jag frågade Håkan om han hade nåt skivtips till mig. Fast han tog frågan på alldeles för stort allvar, och kunde egentligen inte komma på någonting, "inte en hel skiva där alla låtarna är bra". Men han rekommenderade en artist som heter Jim Ford, eller hette, tydligen dog han nyss.