kate nash på debaser

Mina förväntningar var höga på Kate Nashkonserten på Debaser Slussen i lördags.
Inte för att jag är någon fashionista myself, men jag var dessutom förväntansfull på vad hon skulle ha för söt klänning.
Det började alltså inte så bra, eftersom hela kompbandet och Kate själv verkade tycka att det var en oerhört ball grej att uppträda i oversizade t-shirts med Mystery Jets-tryck, dvs bandet som spelade förband. Och hon drog inte ens av den efter första låten, som man trodde.

Alltså...de låtarna som är roligast på skivan, som Mouthwash och de andra med lite finurligt pianokomp, de var även bäst på konserten. Och när bandmedlemmarna spelade extra mycket percussions lyfte stämningen.
Men det var alldeles för mycket däremellan som jag skulle klarat mig bra utan. Om man bara ska sitta och hamra på pianot, och studsa på pallen, så måste man ha riktigt bra material för att komma undan med det, och det har inte Kate samlat på sig än. Hennes texter är visserligen fyndiga, men de kom inte riktigt fram.

På några låtar spelade Kate gitarr, varav en helt ny låt, Seagulls, som började riktigt lovande. Synd att gitarren var så ostämd, det drog ner allting.

Sista låten var en spontan cover på The Supremes Stop! In the name of love, och då tänkte åtminstone jag wow, vad kul. I två takter. Inte ens fulla åttondeklassare skulle göra den så dåligt.

Sen är ju Kate söt och charmig, och sjunger fint. Men jag hade nog för höga förväntningar, eftersom jag verkar vara den enda som inte blev helt betagen av den här spelningen.
Visserligen såg jag många som var yngre än mig, men ändå vuxna (för Debaser har åldersgräns). Jag känner inga tonåringar som lyssnar på henne, men det hade varit roligt att se om de hade gillat Kate, i stället för de tre obligatoriska lägerna R&B, collegerock (alt. Tokio Hotel) eller schlager.