alla kan sjunga ketchup song

Igår var jag i Berwaldhallen, som glad publik och stolt anhörig till min kompis som sjunger i Alla-kan-sjunga-kören (eller kanske heter den Kör för alla. Fast det låter ungefär som ett kommunalt bussbolag.)

Det är knappast den klassiska körreportoaren, utan bara populärmusik, som t.ex låtar av Ramones, Blur, Alphaville, och en svensk version av Ketchup Song.
Det hade faktiskt varit både överraskande, ironiskt och lite skönt om extranumret hade varit En vänlig grönskas rika dräkt. Men istället var det Linda Bengtzings Hur svårt kan det va.

Kören leds av Caroline af Ugglas, som även sjöng några låtar själv. Dels tre av hennes försvenskade Janis Joplinlåtar, men även sin egen Nothing left to say, som var en liten ZTV-hit för säkert åtta år sedan. Att den kom på konserten var verkligen dagens glada överraskning för mig. Fast jag tror alltid att det bara är jag som kommer ihåg vissa gamla låtar. Det är klart att upphovsmannen(kvinnan) själv också minns.

Alla var tvungna att köpa biljett till konserten, även deltagarna, för pengarna gick till Stadsmissionen. Bra med välgörande ändamål på lokal nivå tycker jag, fast det var lite väl mycket statistik om fattigdom i mellansnacket.

Jag pratar väldigt sällan om musikglädje (det är för att jag är så trött på alla som anser att jag är så ofantligt lyckligt lottad som har min hobby som arbete) men det var riktigt skönt att se hur glada alla i kören såg ut, och hur kul det verkade vara.
Om sjutton timmar kommer jag att ackompanjera en mycket mindre kör, med betydligt lägre genomsnittlig ålder, som lägger största delen av repetitionstiden på att förklara varför de inte har övat, eller varför de inte har sina noter med sig. Well, jag gör det definitivt inte gratis.