måndag, juni 16, 2008

alla 88 bugar vördnadsfullt och tackar för den här tiden

Det står ju precis samma sak i min memorial om Esbjörn Svensson, som i alla andra inlägg och artiklar från bloggare och musikskribenter.

Jag har faktiskt ingen rätt att sörja Esbjörn, det vore ett hån mot hans familj att skriva så. Jag kan möjligen sörja att jag aldrig mer kommer uppleva honom spela live, men det gäller ju många artister. (Toto, uppenbarligen.) Och Oscar Peterson och Jan Johansson hörde jag ju aldrig live. Aldrig någonsin är mycket mycket mindre än de tjugo konserter med Esbjörn som jag ändå hört.

Och precis som jag och alla andra skrev, så är e.s.t ett riktigt bra band. Som nu inte kommer spela ihop mer - som The Beatles, eller ABBA. Skivorna finns kvar. Kompositionerna består.

Men jag får lov att sakna det som jag beundrade Esbjörn för, nästan på gränsen till avund.
Inte bara talangen, så enkelt är det inte.
Förhållandet till pianot.

Jag har också ett förhållande till pianot, instrumentet.
Det är en livslång kärleksaffär.
Oftast trevlig och ömsesidig, ibland fruktansvärt stark och passionerad.
Och ibland bara blasé, stillastående, boring, som vilken relation som helst. Jag tillbringar vareviga dag med ett piano. Ibland glömmer jag bort att det är av kärlek, och det blir som nåt jag gör för brödfödan. Åå vad enkelt det verkar att vara civilingenjör eller mäklare eller kanske tandläkare.

Det är då jag glömmer hur man får fram det bästa, det finaste.
Esbjörn visade åtminstone aldrig upp något annat än det allra finaste,
och shit vad duktig han var på att ta fram det allra vackraste ur världens vackraste instrument. Det är det han är så extremt beundransvärd för,
och det är synd och skam att inte fler kommer få höra honom trycka ner en tangent
försikigt, eller agressivt, men ändå, i nuet, det är hur han tryckte precis nu-nu-nu som skapade musiken.
Det går inte att fejka. Så duktig är ingen på att härma eller spela teater.

Jag kan inte komma på någon som kunde behandla pianot så levande som Esbjörn gjorde.
Det kommer jag verkligen att sakna.

Inga kommentarer: