elle belle bi, nu är du fri

Det är egentligen bara en handfull skribenter i Sverige som förväntas lägga sin personliga värdering i texten (jag menar förstås inte recensenter), och jag är inte en av dem.

Nyss skrev jag en text om en liten affär i Norrland som säljer husdjurstillbehör, alltså för katter, hundar, akvariefiskar, fåglar osv, men eftersom så många av hundägarna som handlar där även jagade, finns det en jakt-del också.
Jag vet att jägare har sin hund med sig i skogen, men det är ändå så konstigt att både tillhandahålla tillbehör för att vissa djur ska få ett så bra liv som möjligt, och att vissa djur ska dö så enkelt som möjligt.

Hur vet man vilka djur som är så bra att man ska ha dem som familjemedlemmar, och vilka som är så dåliga (?) att de ska dödas med mänsklig kraft? Det är verkligen två sidor av myntet. I stället för att låta alla djur bara vara sina egna.

Jag får inte ihop det, har aldrig fått. Det är därför jag inte äter djur. Plus/minus noll är i alla fall det minsta jag kan erbjuda (för jag är ingen extrem djurvän heller, jag vill absolut inte äga ett djur!)

Funderade en kort stund på att sätta en rubrik i stil med "Tillbehör för djur som ska leva eller dödas". Men det är ju inte direkt grävande journalistik jag sysslar med.

Dagens musik att skriva till: Detektivbyrån. Perfekt. Men längtar till det nya, förhoppningsvis långa, albumet i september. Det är för lite nu.