marit på Landet

Vilken fantastisk kväll det blev, den exklusiva Marit Bergman-spelningen, enbart för oss som prenumererar på hennes låtar.
Jag befarade en överrepresentation av vintagetantklänningar och blodrött läppstift, men det var en ganska neutral publik på Landet ikväll. Och, lite för många för det lilla syret som fanns i lokalen.

Marit själv var sparkling, klädd i ribbat vitt linne, ljusblå tyllkjol och neonrosa ballerinas. Hon sjöng och spelade piano på samtliga låtar. Dock inte riktigt så avskalat som det kan verka, Marit oktaverade basen och dubblerade ackordtonerna (aj-aj) för att få indierocklåtarna och dansgolvshitsen att behålla sin karaktär.
Efter ett tag fick hon förstärkning av en stråkkvartett, Stockholm Strings, och de gjorde verkligen ett bra jobb (eller rättare sagt, den som skrivit stråkarrangemangen.)
Vem kan tro att en pianokvintett kan frambringa popmusik på allra finaste vis?
Pizzicato-versionen av This is the year var oförglömlig.

En unik sak med just den här konserten var att det spelade ingen roll vilken låt som spelades. Inte för att jag är överdemokratisk och tycker att "alla är lika bra", för så är det inte. Även om jag har följt Marit sedan första ep:n, så har inte alla sånger kommit att fastna hos mig.
Men här varvades låtarna med historier om dess uppkomst, anekdoter ur Marits liv - som inte nödvändigtvis hade en poäng, men funkade tack vare att det var så charmigt.

Man pratar om intima konserter på Cirkus och Kägelbanan, men detta var nåt helt annat.
Marit fick alla som var under 1,60 att ställa sig längst fram, skickade runt en utprintad bild i lokalen (föreställandes en ringmuskel!), leker "Ladugårdsleken" där alla i publiken ska låta som ett djur och slutar spela mitt i en låt för att hon glömmer texten.
Och hon verkade uppriktigt jätteglad över att spela för riktiga, lojala fans, som "eftersom de prenumererar åtminstone inte hatar hennes musik."

När Marit slog igenom var det inte direkt hennes röst som slog omvärlden med häpnad, vilket säkert hon själv är den första att skriva under på. Men något hände, och sedan "rainbow"-skivan tycker jag att hon sjunger allt bättre. Precis som jag skrev om Håkan Hellström för några månader sedan. Det går visst att utvecklas under karriären, man måste inte vara färdig innan sitt genombrott.

Det går kanske att leta på andra bloggar, eller på youtube efter klipp från ikväll. För såvitt jag kunde se förevigade typ alla 90 i publiken Marits minsta rörelse med sina SonyEricssonmobiler.