last shadow puppets-konserten

På allvar. Precis så här måste det ha varit att gå på konserter på sextiotalet, ja med berömda band med någorlunda påkostade shower alltså. Last Shadow Puppets-killarna Miles och Alex är födda 86 (!) och kisar man lite med ögonen kunde de lika bra spelat huvudrollerna i någon tribute till Beatles eller Simon & Garfunkel. De har liksom tagit indien ett varv till.

Åh, det passade ju jättebra på Cirkus, att sitta ner och njuta av den snygga, korta men intensiva konserten. Det var alltså verkligen tremolostråkar, pukor och brass, lett av en dirigent. Miles och Alex röster passar utmärkt ihop - på skivan har jag aldrig ens tänkt på att det är två som sjunger - men här kompletterade de varandra, och båda får (tar) lika stort utrymme.
Det känns som att de spelade alla låtarna från (det enda) albumet The Age of the Understatement, och några till.

Noel och Liam kan ju fortsätta att hävda att de bara influeras av Beatles och Kinks, men jag kan inte påminna mig om någon som återanvänder sextiotalets slingor och får dem att kännas fräscha och intressanta, som Last Shadow Puppets gör. (Den närmsta referens jag kan göra är när Weeping Willows släppte Broken Promise Land för över 10 år sedan.)

Det var en toppenkonsert, med alla rätt (utom de obekväma trästolarna, men det är en annan sak.)