de försvunna koderna

På nästan alla andra arbetsplatser är det säkert än självklarhet med tjänstemobiler, men jag tyckte det var rätt schysst när vi till slut fick varsin telefon, med abonnemang.

Känns otroligt småsint att ha anmärkningar på att det var den absolut enklaste modellen på marknaden. Klart man inte behöver fotografera och skicka mms i tjänsten. Men herregud knapparna är svåra att trycka på. Jag minns inte att tangentuppsättningen var sämre på mobilerna för två-tre år sedan, gör ni det? Hur svårt var det att utveckla, liksom?

Och Sony Ericsson har ett mycket bättre gränssnitt (eller operativsystem eller vad det kallas) än Nokia. Jag gillar verkligen att man kan ha många nummer under samma namn i Sony Ericsson. Det är drygt att ha Sara hem, Sara mobil, Sara jobb till varenda en i kontaktlistan.

Det ironiska är, att när jag för andra gången (det tog 2 veckor till jag behövde ladda upp den) skulle sätta på, krävdes det såklart en PIN-kod. Jag knappade in "mina" tre koder som används till nästan allt. Fel. Sen får man inga fler chanser.
PUK-koden? Var står den? På kortet-som-satt-runt-simkortet. Spårlöst försvunnet.

Men till slut, nu inatt, så hittade jag det. På nedersta hyllan i bokhyllan, den som ofta är högre och innehåller tidskriftssamlare. Någon - som är på tok för ung för att kunna spela - hade dragit ut Trivial Pursuit-spelet av okänd anledning. Och där, längst in mot väggen, skymtar jag den gula Tele2-loggan. Nej, det är inte jag som i ett svagt ögonblick tyckt att det var ett utmärkt förvaringsställe för viktiga PIN- och PUK-koder.

Undrar vem den skyldiga kan vara? Ska förhöra familjemedlemmarna imorgon.