mjuka män som skriver

Är det lilla Ronnie Sandahl som startade en trend i Sverige bland manliga författare, att skriva halvt självbiografiska böcker om moderna män "som förväntas visa känslor men ändå inte får gråta"?

För de senaste veckorna har jag läst två relativt nyutkomna böcker som jag direkt skulle placera i samma fack.
Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt, som inleds med Karl Fredriks skilsmässa och fortlöper med hans ältande och gråtande, av vilket mer tycks handla om kränkningen av att faktiskt vara den som blev lämnad än saknaden av barnen varannan vecka.
Och så naturligtvis, skräcken över att aldrig mer få ligga.

Den skräcken tycks han dela med Peter i Fredrik Karlssons roman Låtskrivarens känslighet för vibrationer.
Jag trodde faktiskt att boken skulle handla mer om musik, i det första stycket av baksidestexten nämns att Peter spelat i ett band. Nu gör han ständiga misslyckade försök att vara otrogen - inte ens det klarar han - men som tur är klarar hans high-school-love sedan tio år tillbaka av det, så förhållandet får en anledning till att upphöra.
Synd att Peter inte förklarar varför han väljer att bo kvar i universitetsstaden i norr, där han inte har någon familj, inga vänner, inget jobb, ingen bostad och till slut inte ens någon flickvän? Han gör en Tre Systrar. Jag hatar skildringar av folk som inte tar tag i sina liv (när det inte ens finns något att förlora.)

Men iallafall. Gnällande, ömkliga, klagande, mjuka män. Är det det nya? Är det sådana män kvinnor vill ha? Eller läsa om. Tror inte att andra män köper de här böckerna iallafall.
Det finns faktiskt en massa steg mellan mjukis och macho!