tetris & jag

På min senaste långflygresa köpte jag ett Tetris-spel från AirShoppen. Tanken var att först fördriva tiden hem till Sverige, och att sedan ge det i present till min gamle far.
Men jag har inte träffat honom än, och nu har jag börjat få en fånig besatthet själv. (Vem tog bort Tetris från dagens mobiltelefoner? Och Snake?)

Utvändigt är det lilla spelet en kopia av ett PSP, och sägs innehålla 9999 olika spel, vilket jag inte fattar hur det skulle kunna vara möjligt.
Det finns visserligen olika former av (digitala) flipperspel, men annars är det mest Tetris med variation.
Upp-och-nervänt Tetris, Tetris som får en ny rad underifrån var 30:e sekund, Tetris som flyttar ett steg åt höger för varje bit man pusslar i, och så flera stycken där den fallande biten får en helt annan form när man trycker på rotera-knappen.

Jag ska ge det till pappa ändå. När mina föräldrar var gifta var min mamma mäkta irriterad på pappas Tetris-spelande (det är dock inte en särskilt stor anledning till skilsmässan) och kallade det "det dumma spelet". Sitter du där med det Dumma Spelet igen.
Jag hade velat försvara honom, om jag inte haft många minnen från 1980-talet där han uttalade sig precis likadant om mammas tv-serier (typ Dallas, Falcon Crest osv.)

Det komiska just med min pappas spelande är att han tycker att det är minst lika stimulerande att titta på när jag spelar. Hur kan det vara det? Det finns absolut ingen poäng i att vara publik till någon annans Tetrisspelande/Sudokolösande osv!?