cynisk tanke om roliga killar

Jag tänkte på en grej när jag såg Johan Glans lilla skojstund på RAW på tv ikväll. Alla stand up-komiker säger sig alltid vara goda vänner/gamla kompisar osv.
Hur kan de känna varandra allihop? Och även om de gör det, är de trots allt inte först och främst konkurrenter? Jag vägrar tro att det är en bransch helt utan avundsjuka och baktal. Skulle ingen av dem känna "varför han, varför inte jag" (till exempel om Björn G. Eller kan man verkligen inget annat än att älska lille Björn?)

Ibland verkar det som att "alla" i musikbranschen känner varandra också. (Fast jag undrar om t.ex Tommy Körberg, Ken Ring och Amy Diamond träffas för en fika en vanlig eftermiddag.) Men det är ju större chans att de verkligen har samarbetat. Stand-up-komiker känns väl som ett betydligt ensammare yrke (om man inte dessutom blir anlitad till tv-serien Hjälp). Eller hinner de bonda så mycket när de står och väntar på sin tur i ridåerna till Rival, Norra Brunn eller Big Ben?

Felix Herngren tar visserligen inte upp just denna frågan, men fäller iallafall en liten kommentar när han gästade talkshowen Robins i fjol, tillsammans med just Björn Gustafsson.

Robin (till Björn): - Tack så mycket, jag vet att du inte ställer upp på många intervjuer så jag är väldigt glad att du ville komma.
Björn: - Ja, det är klart jag kommer (till Felix) vi är gamla vänner, jag och Robin, han är ståuppare också...
Felix: -...hehe..."gamla vänner"? Ni är fan 20! Vad har ni för perspektiv?