lost & found

Idag hittade jag en kamera på Reimersholme. Ingen supersmashig systemkamera, men ändå, en nättare digitalkamera än den klumpen jag aldrig använder längre, och som jag gärna skulle ha för att komplettera min mobilkamera med.

Det satt en ung man på en bänk ganska nära, så jag kände mig tvungen att fråga honom. (Fast hade man viftat med två tusenlappar till en främling och frågat om han tappat dem..?) Nej, det var inte hans kamera. Men det hade varit ett sällskap turister där för en stund sedan, det kanske var deras? Jag gick vidare och började i huvudet författa en annons till Upphittat i dagspressen.

Fast då närmade vi oss ett sällskap damer - som dock lät ytterst lokala (söderbönor i pensionsåldern.) Okej, vi måste väl fråga dem, sa vi.
Min sambo är väldigt rolig. Han inledde alltså inte med att fråga om de tappat en kamera, utan sa "hej, är ni turister?" Sen berättade jag om en kamera längre bort på kajen (utan att visa att jag hade den!) och det visade sig vara en av damernas. Hon blev själaglad, och det slutade med att min dotter (som inte tillfört händelsen någonting!) fick en sedel att köpa godis för.

Jag kunde ju tittat på fotona i kameran, och jämfört personerna. Men det roliga var när ägarinnan skulle visa mig att verkligen hon tagit bilderna. Då visar hon en bild på några änder i vattnet. -Titta, här är ankorna vi såg innan!
Så kunde verkligen precis vem som helst sagt.

Well. Det kändes så trevligt att göra deras dag bra. Och om de någonsin förlorat tron på vår generation, så återfick de definitivt den.