i want it all

Finns det nåt centra i hjärnan som gör att man vänjer sig vid sakers, eller sånt-som-konsumeras exakta storlek?

När barnen somnat nu ikväll har jag, med stor njutning, småätit Delicatobollar. Alltså inte suttit ner som vid en fika, utan tagit en tugga hit och dit när jag gått och plockat undan här hemma. Sedan hamnade jag förstås vid datorn...men kunde inte slappna av riktigt, det var något som kändes okomplett. Som att ha lämnat sladden till strykjärnet i.
Och just det! Jag hade en stoor tugga kvar av den sista kakan! På något sätt visste hela min kropp att jag behövde fullständiga 58 gram delicatoboll innan jag var tillfredsställd (utöver de 58 gram jag ätit precis innan, alltså).

Det påminner mig om när jag rökte, i min ungdom. Jag hade en kompis på Musikhögskolan som allt som oftast bad om "sistan" på min cigg. Jag erbjöd henne ständigt att ta en egen i stället, men det gick ju inte, för hon rökte ju verkligen inte. Nä, jag kunde ju knappast svara nej heller. Men det resulterade bara i att jag inte kände mig färdigrökt. Varpå jag tände nästa cigg efter betydligt kortare stund än jag annars brukade. Man kan faktiskt säga att det är direkt hälsovådligt att inte få röka hela cigaretten.