hon behövde tre timmar i terapi för att komma över den traumatiska dopdagen

Att en begravning kan vara smärtsam och ångestframkallande säger ju sig själv. Och visst finns det såna som fruktar för sitt eget bröllop, så till den milda grad att de ställer in alltsammans (även det mest händer i Hollywood).

Men ett dop! Ett barndop bör väl vara den lättsammaste, mildaste, ljusaste och minst pretentiösa av alla kyrkliga ceremonier?
Förvisso är resultatet inte särskilt oumbärligt. Efter de tidigare nämnda högtiderna är det ju en viss effekt redan nästa dag, antingen att man vaknar och skriker "yessss, i'm married" eller drar en sorgsen men lättad suck över att ha tagit ett sista farväl av en kär gammal släkting. Varken jag eller min bebis märkte någon omedelbar skillnad efter hennes dopdag nu i helgen.

Det är jättetrevligt när familj & vänner reser genom halva landet för vår skull, och det är jag glad och tacksam för. För min del hade det räckt med mina ca tio närmaste anhöriga.
För vissa kommer ändå aldrig. Ingen av mina kusiner har brytt sig om att komma på någon av mina flickors dop (eller att hälsa på dem annars.) Till slut vet jag inte om jag ska fortsätta att bjuda in. Jag vet att de inte kommer, ska jag bespara dem besväret att tacka nej..?

Sen finns det en rakt motsatt situation: folk som kommer utan att ha meddelat det. Det ligger nära till hands att tycka att vederbörandes förälder borde osa:t exakt hur många som kommer från deras familj. Men gäller det folk som är typ 23 år?

Det kan tyckas vara skit samma om folks (stora) barn är med. Typiskt sånt här kan jag och min sambo bli ovänner om, han tycker att vem som helst bara ska få dyka upp (han är nog rädd att det ska vara Snålhet annars). Men det går in ett högst begränsat antal sittande i lokalen vi hyrde, och så beställer man ju tårta efter antalet förväntade gäster.

Och fram för allt - varför VILL man följa med på ett dop om man ändå bara tänker snacka högt under hela dopceremonin?
Och hur kan man gå på ett dopkalas utan att ha med sig något till den lilla babyn?

Och varför hade barnets fadder jeans på sig?
Varför tycker vissa inbjudna att just de inte ska behöva lämna besked senast en vecka innan, utan att det går lika bra med sista-minuten?
Varför kan föräldrar inte låta barnet som döps vara huvudperson under en enda eftermiddag och kanske hålla efter sina egna kids åtminstone lite grann..?

Ja, se så många frågor. Var ska jag få svar på dem? Jag lär ju knappast få något svar av Gud. Kanske jag kan skicka ut en webb-enkät med tackkorten?

Vi hade tryckt upp ett ursnyggt program med färgbilder, som innehöll allt ifrån namnens betydelse till en karta med vägen kyrkan - församlingshemmet. Och naturligtvis all information om musiken, och böner och trosbekännelse.
Så då fattar inte jag varför folk inte sjunger med (eller läser med)! Till skillnad från Biancas dop hade jag nu valt ut enkla, välkända psalmer men det lät ändå ingenting. Folk bryr sig inte ens om att mima längre, nej det känns som att alla är nästan stolta över att visa hur lite de bryr sig. Där står man framme vid dopfunten och ser ut över sina närmaste, och det är ganska deprimerande.
Ljuspunkten var i så fall hur mina flickor betedde sig, att de var så fantastiska. Särskilt nästan-treåringen, vi hade lämnat ett oannonserat utrymme i programmet i det fall att hon ville sjunga något. (Hon hade visserligen sagt hela tiden att hon skulle sjunga, men det fanns en risk att hon skulle dra till med Sjörövar-Fabbe eller En sockerbagare.) Men nu gjorde hon verkligen en lågmäld men enastående a capella-version av Blinka Lilla Stjärna

Lär jag mig något av det här då? Ja, jag vågar nästan lova att det kommer att vara muntrare uppsyner på min begravning än denna samling sura miner i församlingen.
Tyvärr vågar jag nog också lova att det inte kan bli tal om något hederligt, traditionellt, offentligt kyrkobröllop för min del. Det skulle innebära ännu fler saker som kan gå fel, eller snarare göra mig besviken. Och på sin bröllopsdag förtjänar man faktiskt att få stå i centrum, och att få sina önskningar uppfyllda. Trodde det var samma på dopdagen, men nu måste jag förlåta mig själv för att jag inte lyckades ge min lilla flicka en sån fantastisk upplevelse.