onsdag, september 30, 2009

och vad går du på?

Bloggen Skriet från kärnfamiljen håller med Linda Skugge i hennes debattinlägg i helgen, angående att barn bör ha många aktiviteter. När jag var riktigt liten "gick jag på" (så sa vi!) endast Kyrkans Barntimme, barngymnastik, Skogsmulle och nån rytmik...vänta nu, det var ju ändå ganska mycket för en 4-5-åring.

När jag blev större var det ju ännu mer. Oftast på eget initiativ. Simskola, skridskoskola. Blockflöjt och kör. Scouter, schack och showdans. Pingis, fotboll och basket. Och förstås piano och gitarr. (Jag minns dock att jag verkligen ville spela teater, och anmälde mig till Studioteatern. Som svarade att de hade två års kötid. Hallå, nu har det gått tjugotvå år!?)

Linda Skugge beskriver något som jag hört många föräldrar bekräfta på senare år (de senaste 10 iallafall), nämligen att hon skjutsar runt döttrarna till allting. Det fattar jag inte. På 80-talet var de allra flesta av mina sysslor högst lokala, kanske till och med i samma skolbyggnad som man gick i. Klart mamma körde mig om jag behövde det, men det var egentligen inga aktiviteter som krävde det. För då blir barnets intresse en helt annan sak.

Min Bianca, som blir tre år om några veckor, har börjat på sin första regelbundna aktivitet nu i höst, nämligen dans. Hon är himla intresserad och jag tycker det är ett ypperligt sätt att kombinera konst och motion. Dessutom har jag en möjlighet att följa med henne nu när jag är föräldraledig, eftersom det är på eftermiddagen, och det är att föredra att sitta utanför salen och vänta (om ytterligare några gånger kanske jag kan gå ärenden i närheten!)

Som sagt, dans är både en sport och estetisk verksamhet. Om man inte gillar just den fina kompromissen kanske en av varje kan vara en riktlinje för barn i alla åldrar, tror jag som lärare och förälder. Klarinett och karate? Teater och tennis? Frimärksklubb och friidrott?

Fast jag måste lägga in en liten anmärkning mot ett stycke i Skriet... (som nog är en vanlig uppfattning).

Gymnastik kan man inte börja med när man är 10
- då hinner man inte bli bra.
Man ska börja senast när man är sju.
Likadant med piano, man kan inte börja när man är 10,
eller klart man kan, men då blir man sällan så bra.


Nej, om man ska bli klassisk konsertpianist eller elitgymnast finns det inga år alls att slösa bort. Men som pianofröken hävdar jag att det är väldigt sällan för sent att börja spela just for fun - och det kan ändå räcka för att bli skitbra.
Det finns alldeles för många föräldrar som (i all välmening) anmäler sin unge till pianolektioner i unga år. Barnet är inte intresserat (eller ännu vanligare, sysslar med fem andra hobbies) och lägger av - och sen skulle det vara kört då? Nej, säger jag alltid. Kom tillbaka när du längtar efter att spela igen. Det kvittar om du är 12 eller 15 eller 18. Bara du är sugen på musik, det är den bästa motivationen!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Dej skulle jag velat ha som pianofröken!
/Martina

Helga sa...

Instämmer med föregående! Även jag har bloggat om aktiviteter och tycker ungefär som du.

annalin sa...

Vad rart sagt av er båda! Det kanske ni kan (fast som det är nu måste man bo i rätt kommun också...)

Helga, vilken är din blogg...får inte fram nåt av att klicka på ditt namn..?