kent på Annexet

Det ska erkännas, jag var sjukt opeppad på en Kentkonsert nu. Jag har nog inte lyssnat på hela Röd ens 10 gånger, och jag visste att jag behövde lyssna in mig lite. Men det gick helt enkelt inte i Thailand. I det stora huset vi hyrde de första veckorna fanns det en fin stereo, och det var underbart att sätta på iPoden och öppna glasdörrarna ut mot terrassen på kvällen, mellan-bada-och-middag. I princip allt blev ett perfekt soundtrack; Rolling Stones samlade katalog. Maxwells nattsvarta svettiga soul. Club 8:s halvakustiska fuskbossa. Allt passade bra - utom Kents senaste skiva, med sina bistra bittra gubbiga kyliga rader om Detta Jävla Landet (och då menar de Sverige, inte Siam.)

Jag behövde bara ett dygn på stockholms snöiga trottoarer för att komma i stämning. Fortfarande tycker jag inte att hälften av låtarna på Röd är något uppseeväckande. Men "som tur var" spelade de inte gnällpsalmen nummer ett, Det finns inga ord.
Taxmannen, som fick inleda hela lördagskonserten är min favorit på Röd, och Idioter gjordes mer rättvisa live, så den tycker jag betydligt mer om nu än förut. Jag kan sällan hålla mig från att läsa låtlistor innan, men man vet också att den ena konserten inte är den andra snarlik (säkert för att hardcorefansen ska behöva gå på alla konserterna!)

Det var inte direkt några tidiga låtar, i så fall Saker man ser, och näst-äldst Musik Non Stop (och det måste väl vara ironiskt när J.Berg dansar på scenen? Som om kent skulle ha en manager som råder bandet att lära sig en enkel koreografi, alternativt anställa två dansare.) 
Nu gillar ju jag Vapen & Ammunitionlåtarna (som annars ibland beskylls för att vara det sämsta Kent släppt.) Socker är skitbra, och VinterNoll2 passade utmärkt och har ett rätt drivande gitarr-riff. Den franska refrängen på FF sjöngs på svenska igår (fast jag har redan glömt vad han sjöng.) Jag har absolut inga problem med att sätta samman låtar men jag har problem med för mycket tempoändringar, och gubevars vad Dom andra gick snabbt - och därmed tappade sin tyngd - när den nu sammanfogats med Krossa allt. Fast alltså, Kärleken väntar. Denna överskattade radiodänga. Nu har jag hört den på varenda jäkla konsert sedan 2003. Ibland är det bara att konstatera att Kent och jag inte har riktigt samma smak...


En trevlig överraskning var Palace & Main från Du och jag döden. Lördagens största händelse var dock att (ordinarie) konserten inte avslutades med 747, som sig bör. Det finns ingen bra anledning att hoppa över 747, vissa traditioner är för bra för att strykas helt. Och låten är ett mästerverk.

Min bästa vän hävdade idag att jag sagt att jag växt ifrån Kent. Det kanske jag sa just vid släppet av Röd, och visst, jag hade snarare en Trevlig konsert än en total extasupplevelse. Men jag tänkte också att man kanske ska åldras med Kent (tycker nytillkomna tonåringar att det är spännande att sätta tänderna i Kentboxen?) Jag såg inte till någon under trettio igår (fast de kanske stod längst fram), men däremot många som lätt är födda på sextiotalet. INGEN kanske slutar gilla kent, någonsin. Och Kent kanske aldrig slutar spela, så om 25-30 år är det som ett svenskt Stones.