a working class hero is something to be

Jag har ju börjat jobba igen. Inte bara skrivandet alltså, utan även kulturskolan. Fast jag mjukstartade med sportlov hela veckan. Men imorgon är det dags att infinna sig till slut.
Jag borde kanske vara mer entusiastisk, men jag känner mest ingenting. Möjligen en svag upprymdhet över att på en utsatt tid faktiskt få sitta ner och äta en hel (och varm) lunchmåltid, med båda händerna.

Förra gången jag skulle börja jobba hade jag mycket mer ångest. Jag fattar inte själv varför, för det var ju trots allt ganska sannolikt att jag skulle föda ett andra barn (och därmed bli föräldraledig igen) inom en överskådlig framtid. Och dessutom hade jag varit hemma lite längre, 14 månader jämfört med 11 nu.

Och egentligen är det väl kul att träffa mina arbetskamrater. Men det är ingen som har hälsat på Isobel, ingen har ens ringt (några enstaka reply:ade mailet i april där jag berättade att hon anlänt). Fastän de är som tokiga i att samla in typ en tjuga från alla, nästan varje vecka (vi bara måste skicka något till Gunnars frus katt som ska operera tassen, osv.) så är tydligen inte min lilla baby värd något... Okej, då vet jag det, men jag är inte särskilt sugen på att svara på en massa frågor heller då.

Men jag får en anledning att ständigt ha snyggt målade naglar, det är ofantligt många som tittar på mina fingrar varje vecka.
Och så måste jag nog lyssna in alla melodifestivalfinalisterna, även om jag tyckte att det var så befriande att vara bortrest under alla deltävlingarna...