Så var den helgen förbi...

...eller snart i alla fall. Att vi accepterar detta regn och rusk! Man blir ju tacksam bara man kan sitta ute och ta en kaffe! Och det är man tvungen till. Jag var på Ritorno idag. Det är kafémotsvarigheten till Kvarnen, skulle man kunna säga. Världens mest inrökta ställe. Och nu får man inte röka längre (fast de borde fått någon K-märkning som gav dem automatiskt tillstånd.) Det luktar verkligen gammal gubbe där inne. Typ topplistan när man jobbade på hemtjänsten. Så kommer det vara nu för tiden. Svett, fis och gammal fylla. I dagens SvD uppmanar författaren Per Hagman ”alla vettiga människor som går på krogen” att röka ändå. Hmm. Jag tror inte jag står så högt på krogarnas lista över drömgäster som du Per, men jag uppskattar att du skiter i att vara en bra förebild.

Denna helgen var det säsongspremiär för Trädgården, en stor men lite dold trädgårdsklubb i början på Fleminggatan. Tack vare deras sköna koncept och utomordentliga musiksmak tillbringade vi flera kvällar där förra sommaren, och nu var det dags igen. De har livemusik varje helg, små nyhajpade band, precis såna som jag köper ep:s med. Igår var det Britta Persson ensam med en gitarr (vackert om än lite enahanda) och så då Acid House Kings. Som jag sett fram emot att höra AHK. Jag missade deras konsert på Mondo tidigare i vår för att det var ishockey på TV. Sport är bra, men är aldrig viktigare än pop. Deras spelning var kort och inte ens särskilt intensiv. De är betydligt bättre på skiva. Och varför spelar man inte sin senaste singel (7 days, går att ladda ner här) eller i alla fall titelspåret från senaste ep:n (Do what you wanna do)? Men de är bra ändå. Värda att kollas upp. Har läst att de ska spela på Hultsfred. De ligger på det underbara lilla skivbolaget Labrador, som också har artister som Club 8, Tribeca och Sambassadeur i sin katalog, för att inte tala om förra sommarens snackisar The Radio Dept. och Surburban Kids with Biblical names.

Nu lyssnar jag på The Tears. Ett otränat öra skulle tro att det var Suede. Men nej. Bernard Butler hoppade av Suede redan 1994, men nu har han och Brett Anderson uppenbarligen insett det som alla andra visste, att de behöver varandra för att göra riktiga panglåtar. För det är väl inte enbart för att få spela på Roskilde? Så här vid första genomlyssningen föredrar jag nog de tidiga Suede, det självbetitlade originalet eller t ex Coming up. Men nästan allt kan växa. Tre månader efter kent släppt Du & jag döden sätter jag på sista låten Mannen i den vita hatten (16 år senare) så mycket att till och med min iPod börjar prostestera. Låten är ett fulländat musikaliskt mästerverk. Hur ofta händer det? Och även om jag inte tillhör dem som dyrkar Mr Jocke Berg för texterna måste han ju få eloger för vissa klockrena rader i den låten. ”Jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös”. Eller ”Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö”… Det är tungt.