Magiska, extatiska nummer

Konserten med The Magic Numbers på Mondo igår var precis som jag väntat mig. Och det är ett bra betyg. Det är "bara" de fyra medlemmarna, och de spelar sina instrument själv, that's it. Jag råkar gilla när band låter likadant live som på skiva. Iallafall så här tidigt i karriären. På tionde världsturnén är det kanske okej att tillåta sig att göra omtolkningar av sina egna låtar.
The Magic Numbers är nog sommarens totalt bästa skiva, men att den inte är full-pott är för att de lugna låtarna drar ner energin rejält, och precis så var konserten också. Fast de sjunger riktigt riktigt bra, särskilt the Romeo (är det bara jag som tycker han liknar Black Crowes-Chris?) och det samtidigt som han spelar inte helt simpla gitarrplock. Alltså, helt klart är de snabbare ljuvliga poplåtarna allra bäst. Forever lost..! Jag har nog aldrig förr önskat att ett band ska ta om en låt men det gjorde jag faktiskt igår (väldigt tyst önskan dock!) Jag blev då inte bönhörd, men de bjöd på några helt nya nummer istället.
Kvällens cover var Beyonces Crazy in love, och bara det är helt underbart, att ett "mindre indiepopband" kan erkänna att en så kommersiell låt faktiskt är kanonbra! Jag hade gärna blivit överraskad, men tyvärr var det avslöjat i fredagens upplaga av Stockholm City. Fast jag kan inte klandra reportern. Jag hade jättegärna släppt den lilla teasern själv, om jag var journalist. Angela är coolast, speciellt att hon verkar uppriktigt generad när publiken applåderar hennes solosång. Och melodica är ett underskattat instrument, fast med lite kazoo-varning, "alla-får-vara-med-och-spela"-mentalitet (att inte proggarna plockade upp melodican?!)

Jag är inte så hemtam med alla amerikanska uttryck, men i ett Vänner-avsnitt när det diskuteras hur många man har haft sex med säger nån "So, what's your magic number?" Är det det bandnamnet betyder?