Svartare än svart
Okej, det här är totalt oglamouröst. Och inte ett dugg relaterat till populärkultur.
Men vad gör man när alla delar omkring en håller på att rasa? När det stora isflaket som jag trodde var min ö -mitt liv- spricker, och alla bitar glider iväg åt olika håll?
Några flak försvinner så fort ut i det kalla havet att man tvivlar på att de nånsin funnits i min omgivning. Några flak glider saktare...Jag kan se dem, men absolut inte nå dem.
Jag står kvar på min kvadratmeter av tillvaro och kan inte göra nånting. Alla jag tycker om har sina egna issues. Alla övriga verkar ta avstånd. Väldigt mycket verkar vara Mitt Eget Fel. Och det är väldigt sällan man får en andra chans.
Jag vill anstränga mig, jag vill hjälpa till. Men det blir en ond cirkel.
Jag vill begrava mig i jobb - men folk verkar ha problem med att ringa tillbaka och bekräfta.
Jag vill hjälpa till mer med musikföreningen, för L och A jobbar så mycket men jag bara kan inte vara lika artig och svara på samma idiotfrågor hela tiden (hur får folk överhuvudtaget mitt nr / mail utan att läsa informationen!?)
Jag vill vara med A. men jag vill samtidigt låta honom vara ifred och ha sitt privatliv också. Och när jag är med honom vill jag få vara liten och sorgsen och bara ligga och snusa in hans doft i hans halsgrop. Men jag vill inte vara gnällig heller, det ska inte synas att det inte är perfekt för då kan han byta ut mig till nåt bättre/enklare/mindre komplicerat.
Jag vill åka härifrån så han kan sakna mig men jag är ändå så himla rädd att han ska ha det mycket bättre utan mig. Trots allt verkar alla ha det så.
Och jag vill åka till min hemstad och träffa spillrorna av mitt förflutna, men det gör jag nästan aldrig, för det går inte att fördela tiden rättvist. Och det är mer jobbigt än vad man tror att ses någon gång per år och försöka uppdatera vad som hänt i livet.
Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska göra och var jag ska ta vägen.
1 kommentar:
Sweetie... jag vet hur det är när allting bara glider iväg, jag tyckte du gjorde en fin liknelse. Och jag vet hur den känslan är, att man inte får va gnällig, att det måste va perfekt. Men så ska det inte va egentligen, det lärde jag mej när jag läste "Dumpa honom - han vill faktiskt inte ha dig" haha. Det enda som brukar hjälpa mej är att tänka på en sak jag hörde på radion häromsistens, nämligen att "allt du känner är egentligen bara en reaktion av en kemiprocess i din kropp". Det tog liksom udden lite av saker. Plötsligt var det inte på liv och död längre. Hoppas det ordnar upp sej för dej. Kram.
Skicka en kommentar