You gave me nothing, now it's all I've got
Okej...det jag skrev innan idag är försvunnet...det ligger inte ens kvar i Drafts. Sånt där är jag verkligen nojig för. Jag får för mig att utan bevis, så har saker aldrig verkligen hänt: Att jag bara inbillat mig. Jag har redan börjat ångra att jag inte sparat varenda litet kvitto från Daglivs som A och jag handlat middagsmat för. Usch jag kommer behöva rannsaka precis allting för att vara säker på vilket som var Sista Gången. Torsdags kväll var sista gången jag tvättade hans kalsonger. I lördags eftermiddag var det Sista Gången han avslutade ett telefonsamtal med sitt traditionella, men ack så ljuvliga lilla puss. Och så vidare.
Jag har bara ett enda foto i datorn på oss två tillsammans. Å jag önskar jag varit som alla såna gamla par som poserar tillsammans framför statyer och djupa dalar.
Fast det är jäkligt mycket jag önskar att jag gjort, och lika mycket jag ångrar att jag inte gjort.
Det hjälper inte. Jag är körd. Utvisad ur mitt eget liv.
Det är bara en myt att det är skönt att jobba, att få tänka på annat. Jag har inte arbetsdagar med början och slut, jag har 6 arbetsdagar i en, varenda ny lektion måste jag vara lika representatibel på. Tur att mina ungar är så lovely. Och förutom en [ganska halvhjärtad!] version av I just called to say I love you har jag klarat mig från de flesta hjärtkrossarlåtar.
Det är även en myt att hård träning får en att fokusera på annat. Jag har simmat 1000 fucking meter, dvs 40 identiska längder i en 25metersbassäng. Det var skittråkigt. Förutom att det tog 3 minuter att komma på att gympaläraren som vaktade sin klass i banan bredvid mig pratade precis som Peter Wahlbeck, så har jag enbart hunnit tänka på alla mina fel och brister. Morrissey skulle blivit inspirerad...
Du läser väl inte min blogg, A, men eftersom du ändå är där du är, kan du ju lyssna på spår 3 på Achtung Baby...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar