i alperna

Till och med jag kunde uppfatta att Riksteaterns nuvarande turnerande pjäs I Alperna fick lysande kritik i de stora dagstidningarna. Handlingen (döda barn i ett brinnande bergbanetåg i Alperna) var tillräckligt morbid för att tilltala mig, dessutom är min sambos kompis Erik en av skådespelarna. Så jag hade faktiskt sett fram emot att se föreställningen nu när den kom till Stockholm igen. (Och det är omständigt för mig att flytta fyra elever!)

Men. Vilket slöseri med tid! Jag höll på att börja gråta av tristess! Som tur var somnade jag inte. Tja, skådespelarna var väl duktiga, och lite roliga på sina ställen, när de bokstavligen brast ut i sång (man använder formuleringen "brista ut i" alltför sällan). Och fina röster hade de. Men vilken evighetspjäs, nästan två timmar utan paus!!! Det kanske är några steg för svårt för mig. Hur kunde jag vara så dum att jag inte fattade, att de recensenterna som gav lovord till I Alperna naturligtvis är samma människor som verkligen tyckte att pjäsens författare Elfriede Jelinek var värd Nobelpriset!

Jag är nog inte så scenkulturell som man skulle kunna tro. Jag missar min egen kulturskolas årliga musikal, The Wiz. Musikaler är inte för svårt för mig, men jag är allergisk mot dem)

Nu ska jag leta fram ett videoband och sedan tvätta magen och gå och lägga mig. Vi har en alldeles exeptionellt speciell photoshoot imorgon bitti..!

Andra bloggar om: teater, Jelinek, kultur