christina aguilera

Jag har nyss, dessvärre utan större förtjusning, hört Christina Aguileras nya låt Ain't no other man. Den sätts igång om man går in på hennes officiella hemsida här. Den 15 augusti kommer Christinas nya CD Back to Basics, som beskrivs såhär: "...A modern take on vintage jazz, soul and blues from the 1920s, '30s and '40s..." och jag riktigt fasade för att det skulle bli ännu en i raden av alla s.k. hyllningar/tolkningar av gamla godingar, som jag motsatt mig i tidigare blogginlägg. Men det verkar ändå som att det är nya låtar, fast isåfall är det konstigt att bara producenterna namedroppas, inte kompositörerna. "-The touchstones are Billie Holiday, Otis Redding, Etta James and Ella Fitzgerald... what I used to call my 'fun music' when I was a little girl." säger Christina själv.

Ur ren populärkulturell synvinkel vill jag förstås lyssna på Christinas nya låtar, fast annars tycker jag hon kastar bort sin röst. Hon är ingenting jämfört med Britney, men hon skulle kunna vara (inte bättre förstås, men någonting!) Men en positiv överraskning fick jag en natt när jag halvsov framför Jay Leno, där Christina sjöng underbart fint på A Song For You, tillsammans med jazzpianisten Herbie Hancock, (ni vet, Watermelon Man). Den finns på Herbies senaste album Possibilities, det går att lyssna här.