til death do us apart

Den allra finaste, rakaste, ärligaste skildringen av fula döden jag någonsin läst, är bloggen handbok för änkor. Särskilt ett inlägg fick mig att verkligen tänka efter, (och då är jag ändå ingen sån som tar till mig kvällstidningsråd om att "stressa mindre och älska mera".)

[...]För några månader sedan räknade jag efter hur mycket tid jag lagt på en viss vän; att prata om hennes problem med ett ex. Utspritt på 3 år visserligen.

Men när jag räknade blev det lika mycket som en heltidstjänst 8-17 utan lunch i 22v.

Fattar ni det? Jag la en hel termin, tog ett halvårs studiemedel på att analysera en tönt som jag aldrig träffat; varför han skrev så i ett visst sms, varför han inte svarat på ett annat. Spekulerade i hans själsliv. Och tog från tiden jag kunde varit med min R. Varför? För vem? [...]

Jag önskar att jag bara varit med R varje sekund. Jag ångrar allt jag gjort som inte haft med honom att göra.

Fast det blir lite dubbla känslor för mig, för jag vet hur mycket tid jag själv lagt på just att analysera och spekulera i killars beteende vs. icke-beteende när jag var yngre. Och då menar jag inte bara min tid, utan mina vänners tid också. Men om jag ska ha dåligt samvete för det nu, tar inte det ytterligare tid och energi från mig, som jag hellre lägger på min lilla familj, så länge jag nu är lyckligt lottad att ha en?