en vecka med sahara hotnights

Aldrig förut har jag lyssnat så mycket på en Sahara Hotnights-skiva, som på nya What if leaving is a loving thing. (Det kan bero på att skivan är/känns väldigt kort!) Jag är egentligen inte ens ett fan överhuvudtaget, men S.H. är ett band som korsat min väg lite då och då i typ åtta år eller nåt. Jag håller fortfarande fast vid att de bästa låtarna är Quite a feeling och Drive dead slow från debutskivan, men som helhet är absolut den nya skivan bäst!

Dock fattar jag inte riktigt de liknelser som jag läst i recensionerna... Tom Petty? Bruce Springsteen? Rod Stewart? Va! Fast jag hör å andra sidan ABBA-toner på vissa ställen...det hade nog varken Sahara eller ABBA förstått.

Det är speciellt två saker som känns nya och utvecklade, för det första helt klart sången - man hör vad Maria sjunger, man hör texterna! Och för det andra, de vågar ha lite långsammare tempo. Visserligen inga riktiga ballader (det är kanske ingen förlust heller), men If anyone matters it's you har inte ens nåt trumkomp, och en låt som No for an answer påminner väldigt mycket om stilen som The Cardigans hade på Long Gone Before Daylight. Vet inte om det är därför jag tycker att det är skivans bästa spår.

Singeln Cheek to cheek är dansvänlig rock på samma sätt som Franz Ferdinand brukar lyckas med, men Neon Lights är ren och skär pop!

Snart kommer bandet turnera och för en gångs skull är det ju riktiga sing-a-long-låtar - även om man inte har hört dem innan så är de trallvänliga, så som det är på Marit Bergmankonserterna! The Lonliest city of all och Visit to Vienna kan nog bli kommande hitlåtar. (Det får mig att undra om SH är stora i Tokyo och Wien?)

Det är nog nästan fyra av fem i betyg, fast personligen undrar jag om jag kommer fortsätta lyssna på skivan, lite trist att säga, men man "kan" den väldigt fort.