pappaplågor & mammamigrän

Nyligen har jag läst två nya och ganska underhållande böcker som ska handla om två avvikare från sina respektive samhällsgrupper. Pappadagar i råttans år handlar om Alex, en ung man som stannat hemma med barnen när mamman jobbade, och nu är separerad och står utan bostad och inkomst, och framförallt beskrivs hans ångestfyllda tomhet i veckorna utan sönerna.

Bitterfittan handlar om Sara, en 30-årig mamma som bryter urtidens mammanorm genom att resa bort en vecka för att hon så innerligt vill få vara ifred, från sin son, sin sambo och sitt till synes tråkiga liv. De första kapitlen är hon verkligen just en sur bitterfitta, men det avtar faktiskt. I själva verket är Sara mest bitter och besviken över kvinnors uppoffrande i alla tider, fast varför just hon behöver en januarivecka på Teneriffa för alla andras räkning är lite oklart…

På många sätt är böckerna lika, fast Pappadagar… är lättlästare, eller ska man tolka det som att en manlig huvudperson helt enkelt tänker primitivare tankar än den motsvarande kvinnliga? Säkert kommer fler läsare än jag känna att det inte är spontant jättesynd om dem ändå, båda har mediejobb, bor i innerstaden och verkar dessutom tilltala det motsatta könet väldigt väl.

Sen innehåller båda böckerna mycket fakta, vilket i sig inte är tråkigt att läsa, men ska man ta det på allvar när det står i en roman (som författarna noggrant påpekar inte är självbiografiska!)?

Alex gör visserligen ovetenskapliga listor, typ ”5 saker du inte ska säga till en tjej du vill ligga med”, men Sara, som är en framgångsrik journalist, funderar över statistik mellan kvinnor och mäns ansvar i hemmet och löneskillnader.

Bitterfittan herself skulle absolut inte gilla Alex, hon äcklas av att det daltas med män så fort de gör något som kvinnor gjort oavlönat i alla tider (läs: ta hand om barnen och hushållet.) Jag gillar nog inte heller honom, han ska framstå som lite gulligt bortkommen, säkert är boken riktad till chic lit-läsarna, men alltså, vem skaffar Viagra baraför att det inte funkar en gång!?

Synd att det inte blir nån överraskning på sista sidan i böckerna. Särskilt i Bitterfittan. När Sara äntligen gråtit, sovit och funderat klart över partiarket, och återvänder hem och säger till sin man att de måste prata - det säger han också! - skulle det vara lite ha-ha-snopet om han sa att han vill skiljas.