the tellers på debaser

Om jag hade varit en normal tonårstjej som gick på ett vanligt gymnasium en gång i tiden, så hade jag nog stått långt fram och hoppdansat och varit lite småkär i Ben eller Charles i popgruppen The Tellers när de spelade på fritidsgården. För de är såna där söta spinkiga poppojkar med rufsiga frisyrer som verkar uppriktigt trevliga och nästan lite blygsamma för applåderna.

Nu var det ju aldrig på det viset, de här små popstarsen hade väl nyss börjat skolan överhuvudtaget när jag gick på gymnasiet, så scenen var Debaser i fredags, och jag varken dansade eller var popflickeförälskad, men jag var väldigt glad att vara där, för det var så kul att få se och höra belgiska The Tellers spela sina fina små gitarrplinkiga låtar. Jag har lyssnat flitigt på deras debut-EP som kom nu i våras. Den är spröd, studsigt glad – nästan lite naivt – och intensiv. Sju låtar på drygt 16 minuter! Precis så där ska popmusik göras. Allt annat är något annat.