tisdag, oktober 23, 2007

vems hjul är viktigast?

Jag är en sån som kan tycka-synd-om i evigheter. Det kanske låter som en trevligt sympatisk egenskap, men förmodligen har personen det verkligen handlar om kommit över händelsen för länge sen, medan jag fortfarande ältar "jag skulle sagt ifrån på skarpen" osv.

Idag skulle jag ta bussen med min dotter (i vagnen). Bussen står på ändhållplatsen, med motorn avstängd så det var gott om tid. En annan mamma med barnvagn kliver på samtidigt som vi. Först på plats var en snäll gubbe med rollator. Och jag vet att han var snäll, för han bytte plats med mig (eftersom jag är tvungen att spänna fast min vagn, och det finns inga remmar i mitten.) Sen är det alltså fullt, på lastutrymmet.

Men två hållplatser senare vill ytterligare en mamma åka med samma buss. Då kommer busschauffören bak (det har jag aldrig varit med om förr!) och insisterar på att gubbens rollator går att fälla ihop. Nej, säger gubben, det gör den inte, och det var sant, eller den gick inte att fälla ihop i en handvändning iallafall.
-Tyvärr kan vi inte ha fler ståendes här, säger chauffören då, det är en säkerhetsrisk.
Ja det kan man förstå. Men då börjar den mamman som vill på bussen hävda att hon minsann har en läkartid att passa, och chauffören säger att nån måste offra sig. Varpå den arga bestämda mamman bokstavligen lyfter ut gubbens rollator! Han ser ledsen och förbluffad ut när han kastas av bussen - han som gick på först av alla!

Och det hjälpte inte att jag sa att han inte skulle kliva av! Jag började ångra att jag inte klev av själv, även om jag skulle åka långt.
Men det FULA med den här historien är att den dominerande mamman som slängde av gubben BARA ÅKTE TRE HÅLLPLATSER! Det tar typ sju minuter att gå den sträckan hon åkte!

Om gubben läser min blogg (vilket känns lite osannolikt, men men):
JAG SKÄMS! jag kommer kompensera dig nån gång!

Om mamman som kastade av honom läser: may you burn ** ****! det är tack vare såna som dig som folk hatar barnvagnar och mammor! Din lata fan, du kunde väl gå till Västerbroplan!

Om någon annan orkat läsa hela detta inlägget:
förlåt att det var så tråkigt. men jag behövde få det ur mig!

3 kommentarer:

Anonym sa...

En sån gripande historia - hur kunde hon?! Har aldrig hört på maken. /hillewee

Atonova sa...

Det är så himla lätt att vara efterklok, men om du brukar gå på på samma ställe där du gick på kanske du träffar mannen igen. Då kan du ju säga några väl valda ord...

Men jag förstår hur du känenr det!

Åsa K sa...

Nä, fy fan! Vilken elak mamma, hur bara kunde hon??? Kan du inte skriva en insändare i DN och SvD så att hon ser den och skäms riktigt, riktigt mycket?!

/Åsa