i would fight for you, i'd lie for you, walk the wire for you yeah i'll die for you

Igår var jag ute och promenerade med en god vän, vi fick barn inom samma dygn och hon väntar sin tvåa nu. Vi pratade om träning, vilket i (relativt) nyblivna mammors fall alltid egentligen brukar betyda viktnedgång.

Visst, ärligt talat, trots min diffusa bikinibild här i presentationen så skulle jag inte ha något emot att gå ner många kilon.

Men jag skulle för första gången försöka med ord beskriva varför jag egentligen tränar. Att det är för att vara stark och snabb och ha kondition – för mitt barns skull.
Inte för de vardagliga aktiviteterna, fast god knows att det kan slita på knän och rygg att lyfta och bära så mycket, för att inte tala om all lek på golvet.

Nej jag menar de stora grejerna. Om det verkligen händer något. Om jag skulle hinna springa snabbt och fånga mitt barn innan hon springer ut i stora vägen. Om jag skulle orka simma med armen om henne ifall båten kantrar. Om det börjar brinna och man måste ta sig ut genom ett fönster, orkar jag klättra med henne i famnen då?

Jag hörde eller läste om någon pappa, som när tsunamin kom hamnade under ytan med sina barn, ett småbarn och en niomånaders bebis. Och han var tvungen att ta tag i en stång eller nåt för att hålla sig kvar – och då råkade han släppa bebisen.
Det är ingen anklagelse, det är säkert spontana självbevarelsedrifter som utlöser såna reflexer, pappan var ju ändå jätteduktig som klarade sig själv och ett barn.

Min kompis tyckte dock att det var ett helt onödigt uppdrag.
– Det kan lika bra komma en bil på gatan och köra över er båda, och då hjälper det inte ett dugg att du är vältränad.
Fast så tycker inte jag att man kan resonera. Då behöver ingen av våra ettåringar börja skolan och lära sig läsa så småningom, för det rådande klimathotet lär ändå ta död på oss alla.