one night of magic rush

Åh, jag har varit på fina Cirkus och sett fina José Gonzalez!
Teoretiskt kan jag själv fundera på vad det är man får ut av att se en lågmäld gitarrpojke på en stor scen, men när man väl sitter där så önskar jag bara att han kom hem och spelade i mitt vardagsrum (jag har en scen där, José) och/eller att jag hade nya stora högtalare så att jag åtminstone kan spela skivorna på riktigt hög volym utan skorr.

Jag tycker Josés låtar håller en genomgående skön stämning och hög kvalitet, och egentligen har inte just Heartbeats som separat låt betytt supermycket för just mig, men när han först spelar ett instrumentalt stycke som övergår i just Heartbeats så fick jag rysningar för att det var så vackert.
(Fast sen fick man gåshud för att det började dra kallt. Mitt under In our nature, jag trodde först det var en slags utomhuseffekt...)
Det är helt magiskt fint, när hans egentligen ganska entoniga lite nasala röst ligger som en stämma till allt gitarrplock, särskilt när han nästan slår på strängarna.

Och lilla Billie, Promise and the monster. Så söt, så vän, så begåvad och så modig...inleda med en spröd a capella-sång för en bufflig cirkuspublik som skulle hitta sina platser, men som ändå var tysta, antingen av respekt eller hänförelse.