svenskarna är inte så förutsägbara som vi själva tror

Det mest intressanta med kvällens melodifestival är att trots att Carola bara kom trea, så får hon och Andreas ändå både bild och huvudrubrik på kvällstidningarnas förstasidor (på nätet).
Just eftersom det mest sensationella var att de inte spöade alla andra.

Jag trodde förstås också att de skulle vinna. Fast One love var inte alls ens i närheten av Carolas och Andreas respektive låtar för två år sedan.
Egentligen ska man inte leta efter en förklaring - det finns ju redan ariklar uppe om upprörda tittare som inte kunde rösta på Carola för det bara tutade upptaget - men det skulle kunna vara så att folk röstar på sin andra-favorit, för att man räknar med att "alla andra" ändå röstar fram just Carola.

Rongedal-killarna förtjänar absolut att vinna. Det måste kunna löna sig att vara musikalisk och ha många års erfarenhet i branschen, om än inte i rampljuset. Bara det inte blir så att de ser för "roliga" ut, i sina röda kostymer och kala hjässor. Kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle blivit om Mika fick sjunga deras låt istället. (Det skulle blivit som Grace Kelly part II.)
Just a minute är en jättebra låt, med en av mina favoritackordföljder i refrängen. (Men det är högst sannolikt att kompositörerna har hört det svenska bandet Sweet Chariots Cry no more tears för några år sedan...)

Sanna Nielsen sjöng också fint, och det brukar finnas utrymme för någon ballad i finalen. Dock lät hennes ballad som tusen andra. Som en typisk Idol-vinnarlåt. Ja till och med som Carolas Evighet i långsamt tempo. Men det är ju tacksamt för mig, Empty Room kommer att bli skitlätt att lära ut på piano...

Till sist: Lasse Lindh! Hoppas han säkrade några månader på P3:s spellistor i vår. Han sjunger med sån där gullig Jakob Hellman-intonering. Synd bara att man inte hör texten...

Andra bloggar om melodifestivalen, schlager, Carola, musik, Rongedal, Sanna, Lasse Lindh