det är synd om artisterna

I år verkar det mer relevant att utse melodifestivalens stora Förlorare, än dess stora vinnare.
Well, jag håller fast vid att Björn är årets vinnare.
Och jag tycker synd om Carola. För att varken hon eller nån annan kunde förutse att det satt en miljon människor och gnuggade händerna åt att det skulle gå dåligt (= inte etta) för henne.
Det var för f-n inte bara hon som åkte ut! Andreas Johnson har aldrig lyckats vinna han heller.

Jag fattar inte varför Carola ställer upp nånsin igen, varken hon eller Charlotte Perelli, som redan har tagit hem hela ESC.
Det kan faktiskt bara gå sämre!

Men iallafall, Patrik Isaksson åkte också ut, från green room ut i kylan. Eller, hem till Nacka. Hur vet jag det?
Jo, för att han hade lägligt nog inlett sin nya sidokarriär som pappakrönikör i tidningen mama - samma månad som han öppnar tvåbarnsvillan för magasinet Family Living.
Han kanske ville plocka lite barnfamiljsröster?
Och nejjjj, jag hånskrattar inte, tvärtom, jag tycker förstås synd om.

Man borde inte ställa upp alls, om man redan är etablerad.
För tjugo år sedan kom man till skolgården nästa måndag och hade tio (eller var det 12?) åsikter om lika många nya artister.
Till exempel, Handen på hjärtat är fortfarande det enda viktiga Sofia Källgren har gjort!

Fast jag tyckte det var lite obehagligt när de andra tjejerna i min klass (3B) tyckte att Lotta Engberg kändes riktigt rätt, när hon sjöng Fyra bugg och en cocacola...