sushi + duffy = 31

Nu har jag haft en lugn och trevlig och vuxen födelsedag.

Jag åt finsushilunch med familjen på underbara Roppongi.
Man kan tycka att jag borde prova nya matställen när jag "för en gångs skull" går ut och äter ordentlig mat. Men jag tycker tvärtom. Inte chansa på osäkra kort. Hade det funnits en bättre maträtt än sushi förmodar jag att jag skulle kännat till den vid det här laget.
Och Roppongis temaki-strutar är helt himmelska! (det är den japanska majonnäsen som är den fantastiska hemligheten!)

Sen på kvällen hade jag den stora äran att bli "plus-en" på Popjunkiens inbjudan till P3 Live, som ikväll bjöd på Duffy. The Duffy alltså.
Det var Telia som ordnade ett litet specialarrangemang (och de visste inte ens om att jag fyllde år!), så först bjöds det på champagne på Elverket.

Duffy var jättebra. Förstås. Fast hon har kanske inte så bra musiksmak som mig, för hon framförde inte alls de bästa låtarna från sin skiva.
Men shit, vilken röst! Hon hade inte ens behövt en separat sångmick, så starkt sjunger hon.
Det lät inte fullt så mycket sextiotalssoul nu, som på skivan, utan nu lät hon mer som en korsning mellan Dolly Parton och Kelly Clarkson (och såg faktiskt ut så också.)
Hon ackompanjerades av två gitarrister och en slagverkare som spelade på en underlig trälåda som jag aldrig sett förut, men som fullt ersatte ett trumset. Alltså blev det inga smäktande stråkar, men det gjorde ingenting.

Synd att allt prat runtomkring tog lika mycket utrymme som de få låtarna Duffy sjöng.
Hon blev dels intervjuad av Markus Krunegård, på horribel svengelska, och fick svara på frågor från fans, som faktiskt kom upp på scenen. Och så var det en fånig introtävling, mellan Duffy och (förbandet) Dreamboys sångare.

Jag ville höra mycket fler låtar. Alternativt vissa andra låtar, men helst alla albumspåren. Plus några speciellt utvalda covers.
Vi fick höra RockFerry, Serious, Steppin' Stone, Syrup&Honey, Warwick Avenue och sist-men-inte-minst Mercy.

Fast Duffy har jag trots allt bara vetat vem det är i två månader.
Det var säkert två-tre år sedan jag började läsa Mitt liv som populärkulturjunkie, så egentligen var det än mer spännande att träffa dess upphovskvinna I.R.L.
Hoppas verkligen vi kommer ses igen!