i'm head over heels, goddess of mine

I mitt jobb måste jag emellanåt spela låtar som jag kanske inte direkt skulle befattat mig med annars. Inget ont med det, ibland leder det till riktigt trevliga upptäckter. Fast det finns alltid en överhängande risk att man går omkring med en låt i huvudet (eller rentav nynnar den) som man inte gillar, när man arbetar med låten.

Av någon anledning, kanske för att jag inte lyssnar så mycket på radio, har både Sonja Aldéns Det är inte regn som faller och Takidas Curly Sue gått mig förbi. Det är inga skitstora förluster.
Men varför har ingen sångare upplyst mig om att Det är inte regn som faller faktiskt inte är speciellt långsam!? Jag har suttit och spelat värsta powerballadkompet på repetitionerna. Det är ju isåfall uptempoballad á la Shirley Clamp.

Och finns det verkligen ingen roligare låt för en fjortonårig tjej att sjunga än Curly Sue? Maken till enformigare låt får man leta efter. Nu kommer jag behöva lyssna på den igen, eftersom jag inte vet vilket instrument jag ska spela (det är det som är varierande jobb!).

Om jag råkar ut för en olycka, och inte går att identifiera eftersom min plånbok och mobil redan är borta, så kommer polisen skriva i sin rapport att det är en kvinna runt 30 som älskar Takida, enligt iPodens spellista har hon lyssnat på dem fem gånger idag.

Okej, det är ett ganska långsökt scenario. Men ändå.
Och jag räknar absolut det som arbetstid, all inlyssning.