esbjörn svensson, rest in peace

Årets värsta besked kom för några timmar sedan.
Esbjörn Svensson finns inte mer.

Esbjörn är alltså lätt den bästa instumentalisten i Sverige. Eller var. Nu börjar en ny epok, en mycket tråkigare.
Jag lade märke till Esbjörns fantastiska pianospel 1993, när han spelade på några spår på Rebecka Törnqvists debutskiva. Som pianist håller jag honom som den absolut främsta i Sverige, åtminstone i vår tid. Fast f-n vet om inte Esbjörn betytt mer för mig än Jan Johansson.

Esbjörn Svenssons trio, e.s.t, har lyckats med vad nästan alla jazzmusiker strävar efter. Rockstjärnestatus. Nu menar jag inte mätt i antalet paparazzis utanför fönstret.
Utan att med en och samma konstellation, där alla spelar en oersättlig roll, kunna spela för en publik mellan typ 10 och 100 år. Sina egna låtar.
(Kanske är jazz inte bara längre att spela As time goes by för trettiotalisterna, men e.s.t låg steget före alla.)

Jag tror inte jag har sett något band så många gånger som e.s.t. Säkert 20 gånger.
Från ett litet tält på en jazzfestival eller KB i Malmö, till Konserthuset eller Nalen.
Och aldrig var det likadant. En gång, en turné, såg jag dem i Lund på måndagen och i Malmö på tisdagen. Det var knappt någon likhet mellan konserterna! På Palladium i Lund spelade Esbjörn snabba låtar på sitt Fender Rhodes, och på Wallmans salonger i Malmö var det meditivare jazz på ett vanligt piano.
Det funkade på alla! Jag har bjudit med ett antal jazzanalfabeter. Från kompisar till pojkvänner till tioåriga elever. Alla faller för Esbjörn.

Och allsång. Vem på hela jorden kan få publiken att sjunga med i en instrumental jazzlåt!? Men jo, det funkar. Jag har nog varit på minst fem konserter där Esbjörn fick mig och alla andra att sjunga Monk's Bemsha Swing.

För att inte tala om allt vad hela trion gjort tillsammans med andra artister. jag förmodar att det fanns en kölista med alla som ville göra n skiva med e.s.t. Lisa Nilssons album Små rum är ju en klassiker, precis som Freddie Wadlings En skiva till kaffet.
Ibland var det enbart Esbjörn himself som la lite snygga ackord på skivor. (Till exempel Tomas Ledin.)

Men trions egna skivor - fantastiska skivor med fantastiska titlar och låttitlar - var ändå vassare. Funkade som soundtrack till allt. jag kan inte ens välja en favorit.

Esbjörn var bäst. Extremt konstnärligt skicklig och imponerande kreativ och påhittig. Jag saknar honom redan!

Nu är det alltså över.
Nu sitter Esbjörn nånstans och spelar fyrhändigt med Jan Johansson eller Oscar Peterson.